inläggets rubrik

Här säger man"stay tuned" men vad händer? Ingenting. Men min dator är så förbaskat dålig att jag endast vill slå den i bitar när jag använder den. Det började med att jag installerade Photoshop och lilla emachines sa tvärt NEJ och vägrade allt, sen va, så får man den fixad - helt gratis (eller ja, 80 bucks för en ny ..hårdvara?) och det första jag gör är att installera ett filmredigeringsprogram och nu är vi tillbaka på ruta noll. Begreppet Lära sig av sina misstag står och dunkar skallen i väggen.

 

Hur zom. Lite kort och gott kan jag väl säga såhär: del två av semesteveckan spenderades inte i Baltimore utan i Elicott City som ligger en bit utanför. Vi gjorde främst tre saker: 1) kollade på film 2) tog kort på Jakobs feta katt Christmas 3) hängde på mallet.

 

Bild på oss i Jakobs rum, unga, glada och fulla av möjligheter:

Bild på Jakobs feta katt Christmas:

 

 

Nu är jag back on track med jobb och allt såntdär. Fetkul. Önskar att hela livet var en enda lång semester, men uppenbarligen så funkar det inte så.

 

Hej.

God Bless and Merry Christmas

Yo.

 

Nu är jag tillbaka på mitt kära Manhattan efter en vecka i ödemarken (frustrationen över att inte kunna få tag på takeout pizza klockan 21.00 på juldagen.). Jag har haft en fantastisk semestervecka, det kan jag säga. Den började klockan 3 på natten för en vecka sedan då vi packade in tusen väskor och 2 barn i bilen. Det tog oss 14 timmar att komma fram till vårat första delmål Southbend i Indiana. Bilresan gick väldigt bra faktiskt, inte alls så mycket barnskrik som jag hade stålsatt mig för. När vi var inne på 11 timmen satte papporna på toy story 3 och jösses amalia vad gripande en film kan bli efter 12 timmars bilfärd. Jag både skrattade och grät och var ett bra tag säker på att det var den bästa filmen jag sett. På vägen stannade vi även på Chuck E Cheese i Ohio, ännu en amerikansk restaurangkedja där dreams come true med arkadmaskiner och där gigantiska möss regerar, där de sjunger för dig på din födelsedag och där barnen springer sig svimfärdiga bland alla blinkande maskiner. Kul. I Indiana fick jag ett eget hotellrum med två egna dubbelsängar, det var magiskt. Dagen efter körde vi de sista 3 timmarna till Polo, Illinois.

 

I Polo ser det ut såhär:

Och såhär:

 

Med sina 2500 är Polo som vilken stad som helst som står på gränsen till förfall. Denna lilla stad ska även ha den mest fertila jorden på planeten - and I was there. Det var majsfält överallt och i centrum stod hus på hus med tomma skyltfönster på varsin sida om den tomma, breda vägen. Fick onekligen lite cowboykänsla över det hela. Bam bam.

 

Julgranen var såklart magnifik och lika så högen med presenter under den:

Och det där var inte ens alla paket. Det var en never ending story, trodde aldrig att alla paket skulle kunna öppnas innan julen var slut. Det var paket gömt lite här och var över hela huset, men efter tre dagar av paketöppning var även sista omslagspappret brutet. Själv fick jag lite smått och gott i form av doftljus, duschgrejer, smycken, julstrumpor (!) och pengar.

 

Jag var såklart lite nervös över att fira jul hos en annan familj, men jag kunde verkligen inte haft det bättre. Vilka snälla människor det finns. Jag grät bara en endaste gång: jag hade feber och grät pga 1) självömkan 2) att alla var så himla snälla och gav mig cvitamin och mediciner och frågade hur jag mådde osv osv.

 

Jag fick följa med på släktmiddag och höra massa namn och invecklade relationer som jag inte alls kommer ihåg, men alla var väldigt öppna och snälla och kallade mig för Mia och gav mig läppbalsam i julklapp. En kvinna kom fram och frågade hur jag kände papporna , "I'm their nanny" sa jag då och pekade på barnen. Och då sa hon "are you their mother?"   Jag har aldrig velat understryka ordet NO så mycket som jag ville då. Speciellt eftersom att hon inte hörde mig och ställde om frågan i närheten av ena pappan. När hon väl hörde vad jag sa vart det lite konstig stämning och så började hon berömma min outfit. Dogded that bullet, eller?  

 

Allt som allt så har jag haft en otroligt fin jul och jag tror att den hemliga ingrediensen till att få en bra jul är att ha med småbarn. Det var så himla kul när tomten kom och se hur entusiastiska barnen blev. Tomten blev hårt utrfrågad om allt från vart renarna var till hur släden fungerar och efter att han gått stod barnen vid fönstret och spanade efter släden. Vi ställde fram kakor och ett glas vatten natten mot den 25e och trott eller ej, men nog var alla kakorna uppätna dagen efter! jajösses.  

 

Ja. Så kan det vara. Del 2 av min extremt spännande semestervecka utspelade sig i Maryland, men mer om det senare. Nu ska jag ut och träffa en ny svensk tjej - refreshment!

 

Stay tuned.

 

/Maja

 

 

 

 

thank god it's friday

Hejsan!

Här är det tyst minsann. Ibland kommer jag på saker att skriva men det försvinner lika fort som det kommer. Nu har jag i alla fall haft semester i en timme och tjugofyra minuter: sweet. Jag har jobbat 90 timmar på elva dagar i sträck, jag vet inte om det är så mycket egentligen men det känns ändå värt att nämna. Hur som.

Vad har hänt. What is up what is new? I dunno.

Vad som ska hända är däremot detta: Inatt klockan 2 ska vi packa bilen och köra mot Southbend i, någon delstat jag minns väl inte vilken, övernatta där och dagen efter köra till POLO ILLINOIS woop woop. Och där ska vi fira jul. Hurray! 26e tar jag flyget till Baltimore för att chillax'n med Jakob och Bella och den 29e far jag hem igen för att fira nyår och sådär. Jobba vidare.

Papporna knackade just på dörren och säger att de har en liten semesterpresent till mig. De langar över en påse och i den ligger två burkar lingonsylt, ett paket knäckebröd och två påsar med pulvermixgräddsås! Lyckan alltså. Jag som just åt upp min sista knäckemacka. Gissa om jag ska laga mig köttbullar med gräddsås när jag kommer hem igen, ojojoj vilken fest!

Jag känner en viss press över att skriva något bra och underhållande, men jag har ej gjort några speciella iakttagelser den senaste veckan som är värd att nämna. Jag ska anteckna och berätta om min resa till Polo, den kan nog bli spännande. Pappa 1 ville packa ner 16 tröjor till pojken. Vi ska vara borta i 6 nätter. Jag sa till honom att Nej, du behöver inte 16 stycken. Han tittade då på mig som om han ej visste om han kunde lita på det eller inte, men jag lyckades få ner 16 till 10.

Det finns även en liten bar där jag och Vicke Vire lyckats bli stammisar. De vet vilka vi är så pass mycket att när våra andra vänner går dit utan oss frågar de vart vi är. Det är ju lustigt att man på manhattan, staden där det om något finns variation, ska lyckas gå till samma ställe gång på gång på gång. Och i Ljusdal där vi har två barer att välja på skulle de inte känna igen mig för fem öre. Fast jag blev, dessvärre, igenkänd som Sibyllatjejen där ett tag. Det var tider. Nä. Tacka vet jag Khyber Pass.

Japp. Slighly boring kanske det blev, men jag är inget fan av att romantisera min omgivning. Det är roligare att vara synisk, även fast jag tror att det tär mer på själen. Hursom. Hejdå från ett grått Manhattan, c u in POLO bitchesssss


/Maja

ring a ding ding

Hejsan amigos.

Vad har jag gjort i veckan? Inte mycket. Det bästa jag gjorde hände för cirka en timme sen då jag gick bort till university store och köpte massa sushi för endast 9 dollar. Innan jag börjde traska mot affären tänkte jag att uhh vad jobbigt att behöva gå hela vägen dit!!! Men sen tänkte jag att 10 kvarter är ju inte så mycket, speciellt inte med tanke på det billiga billiga priset. Ska jag ha sådan billig sushi i Ljusdal får jag vänta i några år till innan jag ens kan börja gå. Sedan började jag tänka: är 10 kvarter mycket eller lite? Vad är mycket? Vad är lite? Vad är långsam gång? Vad är kallt? Vad är dyrt? Jag kände att jag helt tappat uppfattningen om allt. Dock hann jag inte ägna så himla mycket tankegång åt detta då det tar mig cirka 7 minuter att gå till affären och när jag väl kom in dit så fick sushin min fulla uppmärksamhet. (Tänker ju nu då att 7 minuter inte är en sån lång promenad, men å andra sidan går jag i en frikkin räserfart också. HM.)

På hemvägen tänkte jag på julklappar. Jag kom på ett tilllägg i min önskelista men har dessvärre glömt bort vad det var. Det skulle ha kunnat vara en tub med kalles kaviar då den tog slut i veckan (veckans sämsta grej). Men samtidigt; känns ju lite som att over do it när man önskar sig kalles kaviar i julklapp, så gott är det ändå inte.


Så det här var ett helt värdelöst inlägg men speglar min vecka alldeles utmärkt. Och det har varit så så så skönt att bara ha en innehållslös vecka. Det har varit jag, carrie, miranda, samantha och charlotte. Järngänget <3

snor snor snor snor snor

Här sitter jag och är sjuk, roligare har man väl varit med om. Lyssnar på podcast om stomren Gudrun. Skulle vilja: se en bra film, äta middag. Ska snart: laga spaghetti, se på sex and the city (can't help my self  ). Ska nu: gå och snyta mig, igen.

Livet e tugnt!

note to self: använd superkameran oftare

Hejsan alla!

 

Jag har en superkamera som jag inte använder pga att jag tror att jag måste ha photoshop och göra dom fina, men det får jag helt enkelt strunta i. Efter vad Photoshop gjorde mot min sweet sweet dator kan jag helt enkelt inte lita på hen igen. So screw you photoshop, I'm on my own now.

 

Så:

 Vi skulle baka pepparkakor och lussebullar! Nom nom nom. Det var Viktor, Anna

 och jag! Dom lyckliga kompisarna.

Vi tände ett adventsljus och lyssnade på julmusik, ett tag i alla fall. Det laggade ju så hemskt att vi fick lyssna på vanlig musik i stället. Det var väldigt kul, har saknat att kunna lyssna på musik högt i högtalare. Tycker sånt e toppen liksom

 Pepparkaksdegen var färdig och allt så det var bara att sätta igång med bakningen (Y)

 Pepparkaksbakning i äkta lycklig julstämning

 Tada! Det fanns jätteroliga formar, som gitarrer, fötter, grodor och så vidare. Fick med mig en påse pepprisar hem som jag tänkte bjussa värdfamiljen på men hade ett så kallat moment of weakness för ca 10 minuter sen och åt upp allt, h3h3. What can you do?

SÅ kul hade vi hela dagen. Sedan gjorde Anna lussebullar, jag gjorde tre stycken. Sen kollade vi på youtubevideos med överviga idrottsatleter. Sen gick vi hem. Sen gick vi ut och dansade hela natten. Bra lördag, bäst var att hela dagen var gratis. Jag älskar gratis.

 

HEJDÅ!

push the alarm

 

 

 

HEJ.

 

Snart är det jul. Tråkigt med denna jul är att jag måste köpa dubbelt så många julklappar som vanligt + att det kostar skjortan att posta när det ska flygas över havet. Jag önskar mig denna jul: 1) pengar. 2) vet inte än.

 

Igår var en mycket händelserik dag. Jag hjälpte Scott att klä julgranen i juleljusen. Det var samma fina ljus som jag sett på alla mexikanska restauranger. (Ska köpa med mig massa slingor innan jag far hem, får inte glömma det.) Det tog i alla fall cirka en och en halv timme att klä granen, bild på det färdiga resultatet får komma senare. Julklippet när Piff och Puff gömmer sig i julgranen som Musse/Kalle Anka ska klä och Pluto bara skäller och allt går sönder osv osv - den granen är ingen överdrift. Så jag kan inte annat göra än att tänka tillbaka på de julgranar vi haft genom åren och känna mig lurad. Så Pappa, it's time to step it up. Dom skrattade mig i ansiktet när jag berättade att vi bara använder en ljusslinga i våran gran, med sympatiska blickar såg de på mig samtidigt som de snurrade på ännu ett varv av den 15 meter långa slingan runt det praktfulla douglasträdet. 

 

Och medan jag och Scott fixade med granen satt Frank och pysslade med julkorten. 90 stycker julkort ska skickas ut. Jag tappade hakan. Det är bisarrt, 90 stycken. Kulturchocken har aldrig varit större. Jag försökte fråga varför, hur, men vad? Jag tror ej de förstod min oförståelse. Jag sa att vi aldrig skickat ut julkort men nämnde inget om att vi blivit uppväxta att inte följa de sociala koderna så att vi just ska slippa hela tramset med att varje år behöva sitta och fundera på om vi verkligen ska skicka julkort till Per för vi fick ju faktiskt inget av honom förra året och vem ska vi skicka till först så att ingen blir sårad? Tänkte att det kunde bli dålig stämning mitt i allt det mysiga. För det var väldigt mysigt. Vi åt hot sundae och pratade julkort, facebookdivor m.m.

 

Ja.

Jag lyckades ju även att påkalla brandkåren igår. Vi var alltså hos talpedagogen och skulle precis till att gå därifrån, vi hade gått ner för den smala stentrappen som går direkt ner till dörren ut från huset. Har man barnvagn med sig får man parkera den i en liten hall som går parrallelt med trappen. När jag öppnar porten för att gå in i huset får jag liksom lyfta upp barnvagnens bakdel och för att kunna svänga tvärt åt höger och sedan direkt till vänster igen där jag då kan ställa den. Så. Jag hade placerat barnen på trappen för att kunna lirka ut barnvagnen från detta trånga utrymme där det nu även stod en extra barnvagn. Så jag lyfter upp bakdelen, svänger, och när jag sätter ner den hör jag ett *klick*, tittar ner och ser brandlarmet. Men inget händer så jag hinner precis hinna tänka "tur" och sen kommer ett ljud som fyller upp hela min själ, alla porer i kroppen. Sen blir det tyst igen. Jag säger till barnen att vänta här, men sedan kommer ljudet från helvetet tillbaka och vi liksom springer upp i trappan allihop. Jag kan inte sluta skratta när jag tänker tillbaka på deras förvirrade och panikslagna blickar. Jag kommer upp, någon skriker Oh my God there is a fire! Men det uppklaras då ganska fort att jag bara råkat komma åt larmet med armbågen. En kvinna från banken bredvid kommer förbi och frågar om vad som händer då deras larm också gått igång. Efter 7 minuter kommer brandkåren, två brandbilar och två mindre bilar kör in på gatan och in kommer branmännen och frågar Whats going on? Jag står och gömmer mig inne på ett kontor och är redo att skylla allt på pojken om det skulle bli utfrågning. Men det blev det inte. Larmet stängdes av, jag körde ut barnvagnen under pojkens istruktioner: Don't push the fire alarm Maja. It was NOT funny. 

Jag skrattar hela vägen hem så att jag får en mötande kvinna att börja skratta och flera andra att titta på mig. Det är fortfarande roligt. Hihi. 

 

 

 

 

 

 

 

HEJDÅ

I'm dreaming of a white chinese cat

 

Hej alla.

 

Idag är det onsdag, december 5, med 11 starka grader. Kanske inte längre då, men klockan är ju ändå 20.41. På sängen ligger Anna's Pepparkakor, ett paket med vanliga pepparkakor och ett paket med mint och chokladsmak, de var lite utav en besvikelse. Mint och chokladen alltså. De vanliga pepparkakorna är slut, fort gick det också. Så då vet ni det.

 

På sistone har jag haft för mig följande:

 

Firat DelsboBellas födelsedag på UNO's ute i Scaresdale. Hon fick en vinkande kineskatt och mig och Viktor som hon blev mycket glad över. Den satt och tittade på oss under middagen och vinkade maniskt. 

Efter middagen åkte vi och kollade på julhus i villaområdena. Det var roligt. Det största julhuset hade massa knäcktsoldater och en jesuskrubba med maria och herdarna och allt, en tomte och ett hus med texten Peace to the earth. Det var dessvärre inte upplyst ännu så jag tog en bild på det här huset i stället. Jag ska ju följa med familjen till Scotts hemstad i Illinois över jul, det ska bli kul att se alla hus och extrema julpynt. Det är inte så mycket sånt här inne i stan. När jag såg husen och dekorationerna kom jag att tänka på ett hus man ser på vägen mot hybo där verandan är klädd i gröna och vita ljusslingor. Det var någon som droppade en kommentar om hur extremt pyntat det huset var. Åk till Amerikatt, då får man perspektiv på vad "extremt" egentligen är.

 

I tisdags var det supervarmt ute. Tog till och med av mig jackan och gick runt i bara koftan. Det känns konstigt att ha 15 plusgrader i December, men det är helt klart en okej känsla.

 

Har även spått mig i tarotkort. Det stod en kvinna på grand central med en skylt "FREE TAROT", och gratis är ju alltid gott. Viktor den mesen vågade inte pga dödsrädsla men jag kände att en gratis framtidsutsikt är bättre än ingen alls och slog till. Jag blev utlovad en lyckad framtid där en man snart skall framträda i mitt liv. Tack och lov för det! Nu är den säkrad, framtiden. Bara jag bestämmer mig för vad jag vill ha och slutar argumentera och hetsa så kommer mannen komma - och därmed lyckan. Spank God och God bless! 

 

You cheap lousy faggot.

Har läst alla inlägg sedan innan jag åkte. Vill kommentera följande:

I det andra inlägget skrev jag något om att jag inte hade resångest och jämförde med den resångest jag kände i tredje klass då vi skulle åka till Vadtorp i tre dagar och att jag panikångestgrät men att så, så kändes det inte nu. Kan avslöja att I DID panikångestgrät som bara den dagen innan avfärd. Jajösses.

I något annat inlägg skrev jag att jag gick upp tidigt, jobbade hårt men att det var det värt. Här vill jag leva här vill jag vara osv. Nu vill jag bara sova, vaknar inte längre av varken barnaskrik eller sopbilar. Vill bara sova. Och när jag vaknar tänker jag att jag vill hem till Sverige och inte jobba, bara ligga hemma och förevigt sova. Men det vet väl varenda kotte att det inte går för sig. Fan ta pengar.

Ja. Jag har en liten svacka nu som ekar: ett år. Ett år. Ett år. Jag tänker att det är något tillfälligt det här jobbet, att nästa vecka ska bli annorlunda, men det blir det inte. Det finns alltid lika mycket tvätt att göra, lika många matlådor med quinoa att micra, lika många blöjor att slänga i soptunnan. Jag vet inte ja e. Näe. Ge mig en månad så är allt snart lika fabolöst igen. Nu är det ju jultider igen dessutom! Kommer kunna hela Baby, It's cold outside utantill snart så mycket som den spelas här hemma.

Hm.

Godnatt.

Come on it's a lovely weather for a sleigh ride for two

Yo.

Det här inlägget skall kort och gott handla om hur en helt vanlig arbetsdag.

06.53 Larmet går.
07.00 Går ut i köket och påbörjar frukosten vilken oftast består av hederlig gammal havregrynsgröt med antingen banan eller russin. Sätter på kaffe (har blivit stordrickare av kaffe. Behöver kaffet på morgonen.) Hinner förhoppningsvis äta frukost själv innan barnen vaknar vilket de oftast gör vid
07.20 Holden kommer ut, sedan Zoe. Jag har nu ca 30 minuter på mig att få i barnen en varsin skål med gröt. Det går nästan aldrig.
08.00 Tandborstning och påklädning.
08.30 Avfärd mot skolan.
09.00-12.00 Ledig. Spenderar den här tiden med att antingen äta/sova/träna - med eller utan sällskap.
12.00 Hämtar barnen. Ett evigt bestyr; få på jackan, vem ska gå först ner i trappen, får man slå sina kompisar eller inte?
12.30 Hemma. Börjar med lunch. I <3 micron
13.15/45 Någonstans där brukar maten vara uppäten. Efter det brukar jag oftast försöka få barnen att ta en nap dels för att 1) dom blir mycket lättare att handskas med på kvällen, dels för att 2) en timme av tystnad och tid för tvätt, disk och annat kul. Annars tar vi en sväng till lekparken, läser böcker, gör olika art projects, leker (oftast vill de leka hide and seek eller monster, oftast orkar jag inte det så jag lägger mig på golvet och låter dom hoppa på mig bäst de vill. De lyckas alltid armbåga mig i bröst och mage, så otroligt träffsäkra med tanke på den dåliga motorik treåringar trots allt har.)
16.00 Jag sätter på Super Why eller Little Bear (TVshows.) medans jag lagar mat, tvättar, diskar och annat kul.
17.00 Middag! Happy fun time! Det är en strid, en timme fylld med mutningar.
18.00 Nu är middagen förhoppningsvis uppäten och det är dags för antingen bad eller bokläsning/pussel/annan lugn aktivitet innan pyjamasen åker på.
19.00 Bed time. Läser tre böcker, sjunger Pippi Långstrump och Visa vid vindens ängar innan det är dags för godnattpussen och hejdå. Släcker lampan. Går ut och fixar med tvätt, disk och annat kul.

Så jag tar hand om barnen, ser till att de är underhållna, mätta, stimulerade samt tvättar och viker all barnens tvätt, diskar upp, plockar leksaker, bäddar sängar och så vidare och så vidare. Så det finns att göra hela tiden. Ja. Det här var väl kul att veta? Skriv ner det och spara det for a rainy day.

Övrigt:
Har ätit fläsk, gött kan jag säga att det var! Och nu ska jag sova, jösses amalia vad jag ska sova. Godnatt amigos.

Hejsan Mormor!

Gud så trött jag är. Jag lyssnar alltid på musik innan jag somnar och igår kväll hann jag inte ens lyssna klart på första låten innan jag totalt däckade. Första låten är då How med Regina Spektor (mycket bra) och är 4.45 minuter. Det måste vara rekord. ...Fast nu när jag tänker efter så var det nog inatt en sablans jävla lastbil stod nere på gatan och lät så jag trodde att jag skulle börja gråta. Jag bor på sjunde våningen men det lät så mycket att den lika gärna skulle kunna stått gömd under skrivbordert. Jaja. Jag ser emot att få gå och lägga mig ikväll.

(Det jag nu ska berätta kan ej, utan större besvär och tankegång, på en smidigt sätt sliras in i den övriga texten så jag sätter den i en parentes bara. Micket Zmidigt. Jag vet inte ens om jag vill berätta det pga självförnedring, men jag har hört att det är så man skaffar followers såatt.. Jag har, under de senaste två veckorna, blivit kallade både för Sir och Bro. - Här följer plats för den tystnad som uppstår när man tappar sitt paraply, får tillbaka sitt paraply med ett 'you dropped this bro', går iväg och sedan i huvudet hör ordet Bro eka mellan hjärnväggarna - ... Jag vet inte vilket jag föredrar, sir/bro, men jag vet att när jag blir kallad Dude kan jag dö nöjd.)

 

Igår var jag i alla fall ledig hela dagen så jag och Viktor tog tuben ut till Brooklyn för att do some shopping. Vi gick runt, hit och dit, köpte lite klä'an och sådär da. Sedan mötte vi upp Andreas och Anna för att åka upp till Rockafeller och se Julgransshowen. Vet inte riktigt vad det innebär med Julgransshow, och inte heller fick jag reda på vad en Julgransshow är; Det var så otroligt mycket folk. Sjätte avenym var helt avstängd för fotgängare att passera så folk stod i kö i vissa korsningar för att få komma över till andra sidan. Så vi kom dit, såg folkmassan på ca hela Sveriges befolkning, och tänkte att så häftigt kan det inte vara, let's go down town again (för down town e ju ba så mycket bättre än up town, ya know). Vi gick till en Mexikansk restaurang Anna hört ska vara bra och oh my fucking god: när jag skaffar eget hus ska det inredas sådär och jag skall kalla det Casa tu Maja. Det hängde teckningar och glitterglansiga girlanger i taket, röda, gula och gröna ljusslingor på väggarna och gröna plantor i baren. Maten var mexikansk, musiken var en blandning mellan billig hip hop och 90tals pop. Och eftersom att det var onsdag var det en special hoola hooter contest. Den som klarade av att rockringa i två minuter vann gratis shots till sitt bord. Så spank god att Anna är en champion på rockring och att alla vill gå och kolla på Julgransshowar. Fett med nice.



Lyssnar på massa podcasts om Svenska mord för övrigt. Och (!), bäm bäm bäm, i måndags var första dagen på 20 år utan ett endaste våldsbrott i New York. Historiskt, skakande, rörande, imponernade, gripande - och jag var där.

Ze citizens of Gotham can walk safely on ze streets once again.

//Maja

Blame Canada!

Yo bitches!

Skoja.

Först vill jag bara säga att jag skriver det här från min dator! HALLELUJAH! I have missed you sweet sweet emachines E527. Så tack så mycket Scotts systerson för att du fixade den åt mig, very much appriciated indeed.

SÅ.

Det har ju varit Thanks Giving här som bekant. Scotts familj har varit här under veckan vilket, för att vara helt ärlig, varit rätt tungt. Dom har suttit och spelat spel och tittat på TV och varit jättelyckliga medan jag har suttit inne på mitt rum och varit mindre lycklig. Stackars mig. Men dom var i alla fall jättetrevliga. På självaste Thanks Giving day gick jag upp tidigt för att åka upp till 59e gatan där jag, efter extremt mycket problem, mötte Christian. Vi skulle kolla på the Thanks Giving Parade. Det var proppat med folk överallt, sjätte avenyn var avstängd och vi hamnade naturligvis på varsin sida om avenyn och hade lite problem med att hitta varandra, men efter mycket om och men, skrik och svordomar, hittade vi varandra. Spank God!

Det var väldigt mycket folk som ville titta på paraden och vi stod i en gatukorsning och såg inte så jättebra, men vi kollade en stund och såg på medans enorma balonger flög förbi.

En och en annan kalkon fick vara med också. Gobble Gobble!

Jag tog tyvärr inga bilder på middagen, men den såg ut som man sett på Tevän. Typ. Det var potatismos, sweet potato, transbärssås (som mer var som en gele), majsgratäng av något slag och naturligtvis - trumvirvel - kalkonen. Jag trodde att det skulle smaka som magi, eller något annat lyckligt, men det smakade kalkon. Man skar av en bit och när det låg på tallriken såg det precis ut som kalkon och smakade exakt som kalkon. Turkey. Innan vi började äta tog vi varandras händer, slöt våra ögon och uncle Randy bad bordsbönen. Vi tackade Gud för maten och bad honom välsigna den. Vi var väldigt tacksamma. Sen sa vi amen och började äta. Till efterätt fick vi Pumpkin Pie. Det var smaskigt.

Klockan tolv samma kväll satte jag, Bella, Viktor och Anna oss på bussen som skulle ta oss till Montreal! Bilden jag har Kanada och Kanadensare är det som South Park visat mig; att alla är snälla och lyckliga. Och nog kände jag mig lite lättare till mods så fort vi kommit över den Kanadensiska gränsen, men om det var för att Kanada helt enkelt är ett land där dreams come true eller för att åldersgränsen på alkohol plötsligt sjönk två år förblir ett mysterium. NÄRÅ. I alla fall. När vi kom in på stationen så låg där en man och sov på en bänk, en vakt kom fram till honom och sa "Excuse me sir, are you allright? There are lockers over there where you can put your belongings." Bara någora timmar tidigare hade en vakt på stationen i Albany sagt till en kvinna som satt med skorna på bänken att "Ma'am! Ma'am! Take your shoes of the bench! Ma'am! You are not at home, take your shoes of the bench!" .. just saying.

I alla fall. Kanada var bra, Montreal var en väldigt fin stad med vackra hus och kullerstensgator.

Så såg det ut när vi kom. Morgonsolen lyste och allt kändes underbart. Vi vandrade med våra ryggsäckar, trötta, svettiga och på väg mot ett hostel. Jag gillar den känslan.

Vi bodde på det mysigaste hostlet jag bott på. Väggarna var fyllda med små texter folk skrivit med krita, färgade lampor hängde i taket och det var ba zååå bra stämning. Rummet vi bodde i hade 22 sängplatser, alla sängarna hade egna förhängen, det var bjälkar över hela taket och stora lampor i olika färger hängde ner. Det var som att sova i en dröm. Typ.

Vi började första dagen med att gå omrking och spana på husen. Här är vi allihopa.

När vi komma tillbaka till Hostlet vid tolvtiden så var vi alla väldigt trötta. Viktor somande i soffan. Vi satt där i ungefär tre timmar innan vi orkade göra något.

När vi till slut lyckades lämna soffan snyggade vi till oss och gick ut och åt middag. Här är Anna och Bella.

Vicke Vire på hostlets bakgård som var helt täckt i gula och röda löv. Det ser ut som att det är fint väder men det var svinkallt. Kanske lika kallt som i Sverige.

En fin vägg jag såg i China Town.

Bella, Anna och Viktor på en bar som uppmanade alla till att Be Nice.

Jag och Bellatrix. Jag fick Bellas örhängen, det var ju väldigt snällt av henne. Kände mig som en Disco Diva.

Andra dagen var vi också väldigt sega, vi gick runt på stan i den förbaskat kalla jävla kylan, ville nästan gråta av kallhet. Sedan tog vi tunnelbana ut till Piex IX och gick på ett insectarium. Det kostade 15 dollar (det går 0.99 kanadensiska dollar på en amerikansk) och när vi skulle betala sa kassören "you know that we are closing i one hour?" Men vi tänkte att vi hinner, vi går skitsnabbt så vi betalade och gick in. Sen visade det sig att det bara var ett rum. Som om vi inte skulle hinna ett rum på en timme? Kanadensare är kanske väldigt sega tänkte vi.

              

Ja. Här är BellaBus igen, skrivandes på takstolparna, Carpe Fucking Diem skrev hon för det är så jävla viktigt att Carpe Diem och därför ska jag just nu gå och borsta mina tänder så jag kan träffa Vicke Vire innan jag börjar jobba om en och en halv timme!

ADJÖ VÄNNER, BRÖDER OCH KAMRATER. PUSS

Jag är en ensam konstnär, jag bor i en låda full med färg.

Hej.

Igår så var familj bortrest till Connecticut över natten så jag hade Viktor och Anna på besök. Vi åt chinese take out, köpte massa godis och låg och kollade på tv. Det var riktigt skönt att inte göra något, det är ju bara att man inte ofta får chansen att göra det, alltså ingenting, i och med att man bor hos en annan familj. Man kommer alltid i andra hand. Men i är alla i samma situation, så vi får ränna runt på gatorna och äta jävligt mycket mat i stället.

Vi var även ut till williamsburg i brooklyn igår. Det är så fina hus där med små konstverk på väggarna, gatorna är mycket lugnare och det är tystare än inne på Manhattan. Det var skönt att strosa runt där i tystnaden. Vi gick på second handbutiker och åt hamburgare. Sen gick jag, Anna och Viktor ner till vattnet och kollade på new york skyline och försökte lista ut vart på ön vi numera är bosatta. Jag tror vi hittade rätt.

Idag har jag tränat, jag vet!! Världens tråkigaste sak att skriva om, vem fan bryr sig liksom? Men det var så jäkla skönt, nu ska jag äta cheerios och titta på sista delen av torka aldrig tårar utan handskar. Känner mig som en kung. Eller kronprinsessa


Adios

Hejsan mamma, hejsan pappa, hejsan kompisar. Hejsan hejsan.

Jag försöker tänka ut något finurligt att skriva om min tvåmånadersdag som jag firat så stort idag men det vill sig liksom inte. Ska jag prata om hur det kändes att stå på Arlanda och sedan se den svenska marken försvinna under flygplanets vingar, hur jag kände att Carpe Diem fick en ny betydelse, så kommer det bara bli så sentimentalt och det har jag faktiskt ingen lust med.

Jag har inte haft någon direkt hemlängtan, ibland saknar jag att lättheten i att kunna se på tv eller ta en promenad med hunden. Det händer att jag tillfälligt glömmer bort att jag inte kan ta bilen till mormor och morfar och hälsa på, och då känns alla väldigt långt borta, men det går snabbt över. Det är inte mycket jag kan göra åt saken här ändå tänker jag. Men Sverige saknar jag inte.

Nu har jag kommit in i vardagen; jag jobbar, jag träffar vänner, jag pratar med papporna och så vidare. Det är fint. Det känns fint att gå i svettiga skor hem från gymmet och inte veta om jag ska ta Broadway eller 5th avenue för att snabbast komma hem. Men det är en låtsasvärld som en vän så fint sa. Vi lever och jobbar helt för en annan familj, under deras villkor och standard. Man sätter alltid sig själv i andra hand. Jag jobbar 45 timmar i veckan, där jag bor, så för att komma bort från jobbet måste jag lämna mitt 'hem'. Det är hårdare än vad jag trodde, men många saker är också roligare, och mycket som jag inte trodde att jag skulle uppskatta uppskattar jag; som relationen med barnen. Jag trodde inte att jag skulle uppskatta barnen som jag - ibland - faktiskt gör.

Roliga saker jag gjort: första veckorna var ensamma - ensam behöver nödvändigtvis inte vara något negativt, kanske lite jobbigt meeeen de e sånt man måste ta ibland - många lunchar tillsammans med haruki murakami ch så vidare. Sedan träffade skaffade jag kompisar genom den effektiva metod jag väljer att kalla 'tjat och envishet'. Då blev det andra bullar! Jag har varit till Washington dc, jag har överlevt Sandy, jag har ätit en jävla massa mat, och nu har jag även bokat en bussbiljett till Kanada nästa helg. Gött mos!

Ja, det här tog så lång tid att skriva och klockan är sent så jag har varken ork eller lust att komma upp med ett bra avslut. Dessutom går Walk the line på tvn. Här kommer lite blandade bilder; Mycket nöje! Hej.