Fem väl utvalda bilder från inagurationen

Sitter med benen i kors och dricker kaffe, känner mig nöjd för jag har sovit så bra i natt! Det bästa är när man vaknar mitt i natten och känner sig supertrött, känner hur skönt det är att sova, och att man får sova i minst 4 timmar till. Och det har regnat i natt med, vilken toppensömn. Och det är torsdag dessutom, jag gillar torsdagar. I alla fall:

 

The inaguration, ba ba baaam.

 

 The Inaguration hölls den 21 januari i år, samma dag som Martin Luther King Day, at the Capital Building. Informatzionen flödar. Vi stod väldigt nära, som ni kan se. Ni kanske tänker att det inte är så nära men publiken var på 800 000 så vi var fetnära. Jag kunde till och med se Obamas storartade handrörelser.

Jag bad Frank ta en bild på mig och Zoe. Tänkte att det kanske finns någon där ute som skulle uppskatta att se min vackra nuna på bild, mycket nöje.

 

 

Vi stod alldeles perfekt till för att se den stora TVskärmen, så jag stod mest och glåmade på den, när jag inte underhöll barnen då. De var inte så underhållna av tillställningen alls.

^ what ever this guy said. typ

 

Mr. President, why you so handsome?  Eller, why you so serious?

 

Talet var visst 20 minuter långt, jag uppfattade vissa delar av det men för det mesta jobbade jag på att se till att barnen satt stilla och var nöjda. Men ja, det var en häftig grej. Det hölls tal, svors eder, bads böner, sjöngs sånger, såg min all time idol Kelly Klarkson och gick bort från området till Beyonce's vackra toner. Been there done that så att säga

 

Adjö!

Ilska över brist på choklad.

Hej hopp och faderallan

Har spenderat helgen i Washington DC. Sist jag var i DC satt jag på en veranda och åt sushi och kom knappt hem på grund av Sandy... you sneaky Sandy... Den här gången har jag varit på Zoo, museum och lärt mig massa om Picasso (eller PIGasso som man kan kalla honom för att påkalla fyraåringars intresse), teaterföreställning i Maryland, lunch i Virginia, och, störst men inte först: the inaguration. Jag  ju vill inte vara den som är den .. men det är faktiskt en one chance in a life time grej. hehe. YOLO.

Och allt det där, i alla fall invigningen av Obama, kan få sin del av kakan här på min kära, välunderhållna blogg, och bla bla men. Först något jag vill kalla: Hur jag svek mitt Ljusdal / Hur ICA Delins tog mig tillbaka till verkligheten

DC är som bekant USAs huvudstad. Det är en stad med 632,323 (2012) invånare, så man skulle kunna kalla det en "stor stad". Här spenderade jag som bekant helgen för att jobba. Under en liten rast gick jag ut för att äta, jag åt en spicy sallad och drack vatten till. Nej jag går inte på någon diet för; Efter middagen ville jag köpa mig godis. Jag tänkte att godis kan man köpa på ett pharmacy eller ett seven eleven eller något dylikt. Så jag börjar traska. Jag frågar två unga damer om de vet vart jag kan finna något pharmacy/seven eleven och de ger mig direktioner att gå mot China Town, så jag går dit. Jag kommer fram, går gatan genom China Town men finner inget. Jag tar en annan väg tillbaka och går gata upp och ner, spanar efter vad som helst med en neonskylt som inte är en restaurang, men, tro det eller ej; jag finner icke det jag söker. Redan efter de första tre kvarteren började jag känna mig irriterad. "Hur kan det vara så svårt att sätta ut lite pharmacys här och där liksom?" tänkte jag. När jag väl kommit fram till China Town hade suget efter godis försvunnit och ersatts av en besatthet, och inte av godis, utan ett rent begär av att hitta ett Duane Reade (Duane Reade är som en livsmedelsbutik/apotek/sminkavdelningen på h&m). Piken av ilska nåddes när jag på nytt frågade en dam om en vägbeskrivning till närmsta pharmacy/seven eleven varpå hon gav mig en exakt adress, jag går dit full av hopp, och när jag kommer fram är gatan totalt uppgrävd. Och där i piken tänkte jag 1) jag älskar aldrig manhattan så mycket som när jag är ifrån det. Där har jag allt, går jag utanför dörren har jag två starbucks inom fem minuters gångavstånd. Jag har Duane Read och tre andra pharmacys runt hörnet, två mataffärer, en deli på andra sidan gatan och Chinese takeout bara ett telefonsamtal bort. Sedan kom tankegång nr 2 aka: Uppvaknadet: Likt Simbas uppenbarelse när Mustafa kommer fram ur himmelen och säger "glöm inte -- vem du är" såg jag hur ICA Delins i Ljusdal trädde fram bland höghusen påminde mig om precis samma sak. Jag är en Ljusdalsbo. Vill jag ha godis en lördagkväll måste jag komma till skott innan klockan hunnit slå åtta, om jag inte kan tänka mig att gå till prix eller statoil men det ligger mer än 15 minuter bort och det är det aldrig värt. Vill jag ha Chinese takout måste jag lägga mig på sängen och vänta på bättre tider. H&Ms sminkavdelning är en 1timmes bilresa bort, och det är inte ens så farligt! Jag hittade min choklad tillslut, i Morris' Deli med trasiga lysrör köpte jag mig en Twister och Lindts Seasalt. Jag var nöjd men inte tillfredsställd. Fyra månader på Manhattan har fått mig att tycka att DC är en liten stad, en bondhåla där man inte kan hitta lite choklad ens om man letar.



Dags för läggdags.

HEJDÅ

Internet, Museum och lite McDonalds

Internet, internet, jag hatar dig

Internet, internet, vad har du emot mig?

Vad det än är jag vill göra

Är det enda du gör att förstöra

Det är verkligen inte jag, det är Du

Så se bara till att fungera nu

Du fyller mig med en hatiskt frustration

Jag förstår inte hur du kunde bli en sån himla "sensation"

Så sluta säg "Det fungerar ej"

Och bara gör som jag säger till dig.

 

Jag kan inte 1) enroll in online banking. Vet ej varför. 2) lägga upp bilder från minneskortet på bloggen. Vet ej varför.

 

En annan sak jag inte heller vet varför den inte fungerar är projektTVn. Vad är det som gör att det ena sekunden funkar och andra inte? Hur kommer det sig att efter sjätte omstarten så funkar plötsligt skiten? Jag gillar inte teknik, det gör bara som det vill utan att jag vet varför. Till exempel om min gitarr är ostämd: Lägger jag undan gitarren så vet jag att den inte kommer vara stämd andra gången jag tar upp den, inte heller tredje eller sjätte. Jag måste stämma gitarren för att det ska låta bra igen.

Men med teknik.. Plötsligt så bara funkar det. Och plötsligt funkar det inte. Och det är så otroligt frustrerande, det är ingen ordning på någonting.

 

Jaja. Hade jag nu kunnat lägga upp bilder på datorn hade jag visat bilder från i Lördags då vi gick över brooklyn bridge men nu går det ju inte dessvärre, så vi får spara det tills senare. Istället lite blandade bilder från min telebaba:

 

Jag har hittat en fenomenalt bra skivbutik i West Village. Här fanns allt bra man kunde tänka sig. Plus att han spelade upp en gammal inspelning från en norsk jazzfestival. Jag kände mig fett cool och gick runt där och tänkte: norge ligger nära sverige, och jag är från sverige, men det vet du inte om.

 

Nerd seeking nerd! Date needed for renaissance fair. Bring your own sword.

 

En bild på mig efter att jag kollat igenom en hel säsong av sex and the city under en dag. Jag är ju ledig i veckan och har därmed en hel del fritid. Och när sådana dagar kommer så måste man ställa sig själv frågan; vilken slags vuxen är jag? Är jag den vuxna som tänker "Hey, idag är en perfekt dag att vara effektiv göra alla saker jag behövt göra ett tag men inte kunnat för jag har inte haft tid!" eller är jag den vuxna som tänker "Hey, idag är en perfekt dag att göra absolut ingenting!" Ping på alternativ nummer 2. Det är bara en så mycket mer tillfredsställande känsla att ligga på golvet och kolla på sex and the city med en skål cheerios på magen än att springa och göra ärenden.

 

I söndags så var vi på the Museum of Natrual History. Jag var trött och sur så vi hann inte med så mycket innan jag totalt tröttnade. Och stället var enormt dessutom, jag behöver en strukturerad plan tills nästa gång jag ska dit, för det var förvirrande. Här är i alla fall lite bilder på några av djuren vi såg:

 

 

Och slutligen en bild på Viktor klockan fem på morgonen at McDonalds. 

 

 

Nu är klockan sex på kvällen. Hunden ska ha mat. Och jag med. Bon apetit!

Nyårsafton!

Gott Nytt år, heja 2013, må vi alla gå ner i vikt och göra det här året till det bästa året ever!!!!
Nyårsafton var kul, vi åt middag, firade in tolvslaget i en folktom park med skumpa, tog en taxi till tortilla flats och kom hem vid fyratiden på morgonen. Men nog om Nyår, det var ju ändå 12 dagar sen. It's time to move on, Yvonne.

Let's talk about the Svensken in New York.
Här om veckan var jag och Viktor ute på stan och letade efter billiga affärer. Vi gick in i en liten Tibetisk affär med diverse medititationsatteraljer, samt t-shirts, och kollade runt. Mannen i kassan berättade lite om vad de olika sakerna gjorde och betydde, han sa att han själv kom från Tibet men att han bott i New York i 13 år. Han frågade vart vi kom ifrån och vad vi gjorde här. Vi gick runt och pillade på allt som gick att pilla på och efter ett tag kommer ett par in i butiken. De syntes att de var turister, antagligen nordeuropéer dessutom. Så nu var vi där 5 personer som i harmoni gick runt i den lilla butiken. Mannen i paret lyfter upp en silverskål och frågar vad det är för något och det hörs direkt på hans brytning att denna mannen antagligen är Svensk. Harmonin i rummet rubbas en aning. Men jag och Viktor hade pratat högt med varandra utan att paret hade kollat på oss med den igenkännande blicken man oftast får om man stöter på någon som talar samma språk i ett främmande land. Men de är svenskar får vi bekräftat när vi hör dom prata med varandra, så nu går vi runt där i rummet som har en yta på 8 kvadratmeter utan att säga något till varandra- förens den tibetiska mannen frågar: "so where are you from?" Paret tittar snabbt på oss, sedan på mannen, ler lite och säger "Sweden." Busted. "Ååh ja, ni är Svenskar ja, vad gör ni här? Jaha man får inte spola ner toapapper i toaletten i New Jersey? Gott Nytt!"  Det ska alltså till att en tibetansk man uttryckligen konstaterar att "oh you are both from Sweden!" innan fyra främmande Svenskar kan börja prata med varandra.