Hej hopp och faderallan
Har spenderat helgen i Washington DC. Sist jag var i DC satt jag på en veranda och åt sushi och kom knappt hem på grund av Sandy... you sneaky Sandy... Den här gången har jag varit på Zoo, museum och lärt mig massa om Picasso (eller PIGasso som man kan kalla honom för att påkalla fyraåringars intresse), teaterföreställning i Maryland, lunch i Virginia, och, störst men inte först: the inaguration. Jag ju vill inte vara den som är den .. men det är faktiskt en one chance in a life time grej. hehe. YOLO.
Och allt det där, i alla fall invigningen av Obama, kan få sin del av kakan här på min kära, välunderhållna blogg, och bla bla men. Först något jag vill kalla: Hur jag svek mitt Ljusdal / Hur ICA Delins tog mig tillbaka till verkligheten
DC är som bekant USAs huvudstad. Det är en stad med 632,323 (2012) invånare, så man skulle kunna kalla det en "stor stad". Här spenderade jag som bekant helgen för att jobba. Under en liten rast gick jag ut för att äta, jag åt en spicy sallad och drack vatten till. Nej jag går inte på någon diet för; Efter middagen ville jag köpa mig godis. Jag tänkte att godis kan man köpa på ett pharmacy eller ett seven eleven eller något dylikt. Så jag börjar traska. Jag frågar två unga damer om de vet vart jag kan finna något pharmacy/seven eleven och de ger mig direktioner att gå mot China Town, så jag går dit. Jag kommer fram, går gatan genom China Town men finner inget. Jag tar en annan väg tillbaka och går gata upp och ner, spanar efter vad som helst med en neonskylt som inte är en restaurang, men, tro det eller ej; jag finner icke det jag söker. Redan efter de första tre kvarteren började jag känna mig irriterad. "Hur kan det vara så svårt att sätta ut lite pharmacys här och där liksom?" tänkte jag. När jag väl kommit fram till China Town hade suget efter godis försvunnit och ersatts av en besatthet, och inte av godis, utan ett rent begär av att hitta ett Duane Reade (Duane Reade är som en livsmedelsbutik/apotek/sminkavdelningen på h&m). Piken av ilska nåddes när jag på nytt frågade en dam om en vägbeskrivning till närmsta pharmacy/seven eleven varpå hon gav mig en exakt adress, jag går dit full av hopp, och när jag kommer fram är gatan totalt uppgrävd. Och där i piken tänkte jag 1) jag älskar aldrig manhattan så mycket som när jag är ifrån det. Där har jag allt, går jag utanför dörren har jag två starbucks inom fem minuters gångavstånd. Jag har Duane Read och tre andra pharmacys runt hörnet, två mataffärer, en deli på andra sidan gatan och Chinese takeout bara ett telefonsamtal bort. Sedan kom tankegång nr 2 aka: Uppvaknadet: Likt Simbas uppenbarelse när Mustafa kommer fram ur himmelen och säger "glöm inte -- vem du är" såg jag hur ICA Delins i Ljusdal trädde fram bland höghusen påminde mig om precis samma sak. Jag är en Ljusdalsbo. Vill jag ha godis en lördagkväll måste jag komma till skott innan klockan hunnit slå åtta, om jag inte kan tänka mig att gå till prix eller statoil men det ligger mer än 15 minuter bort och det är det aldrig värt. Vill jag ha Chinese takout måste jag lägga mig på sängen och vänta på bättre tider. H&Ms sminkavdelning är en 1timmes bilresa bort, och det är inte ens så farligt! Jag hittade min choklad tillslut, i Morris' Deli med trasiga lysrör köpte jag mig en Twister och Lindts Seasalt. Jag var nöjd men inte tillfredsställd. Fyra månader på Manhattan har fått mig att tycka att DC är en liten stad, en bondhåla där man inte kan hitta lite choklad ens om man letar.
Dags för läggdags.
HEJDÅ
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar