sol och vind det ger mig skön energi

Tisdag. Denna andra veckodag som ständigt återkommer, idag med moln och regn och bitterhet. Insikten om att man måste hålla uppe med träningen längre än en vecka för resultat kom som ett slag i magen. Aja..... ser i alla fram emot morgonkaffet.

 

Men i söndags var det andra bullar, på riktigt alltså. Jag vaknade klockan åtta på morgonen av att solens klara strålar dansade över mina ögonlock och sa: Upp och hoppa! Så jag steg upp och sade till mig själv att idag ska jag carpe diem. Jag åt frukost, jag skypade och sedan så gick jag sjunde avenyn ner till Tribecca.

Jag var på exceptionellt bra humör pga att solen sken så fint. AHH solen, jag älskar dig verkligen så himla himla mycket. Allt blir bara så mycket bättre/finare/lyckligare. Bilden nedan: ett ruckligt gatuhörn där det pågick någonslags reparation inuti byggnaden. Ut hördes ljuden av hammarslag och gammal jazz.

FIKA, ett Svenskt café, har öppnat nere i Tribecca så jag och Anna tog oss ann uppgiften att äta något från menyn. Jag åt sandwich Överkalix; en slags tunnbrödrulle med gravad lax, ruccola och en mycket god dressing. Slukade mackan på en sekund. Drack kaffe som smakade kaffe och åt en liten liten liiiten chokladboll och efter det: en satans god bulle. Nästa gång blir det köttbullarna. Tjejen i kassan var svensk, så vi beställde därför på svenska. Det kändes märkligt, jag har ju pratat Svenska ändå varje dag sedan jag kom hit men aldrig under omständigheter där jag ska till att vara artig eller formell. På engelskan är man mycket artigare. När jag skulle till att beställa mig chokladboll sa jag: en chokladboll gärna. HAH. Det låter ju inte ens konstigt när jag säger det nu, men det kändes weird. "Tack så mycket". Jag vet inte, kanske kändes det konstigt för att jag uttalade varje bokstav. t a c k   s å   m y c k e t . Senare på kvällen träffade jag Viktors familj, mycket trevliga, kände samma problem där. "It was very nice to meet you = det var m y c k e t  t r e v l i g t att träffas.Säger man så? Jag vet inte. Kanske för att alla dessa artighetsfraser sitter så inprintade på engelska att när jag ska prata på svenska måste jag tänka om tänka rätt.  Men gött Fika var det i alla fall.

Det var fest i tribecca! YOYOYO

 

FisANNA.

 

Sen åkte jag på barnkalas ute i brooklyn, såg Trollflöjten i form av marionettteater, åt pizza och tårta. Gött. Allt som allt; mycket bra söndag.

 

tja!

JA, lite olika och väldigt mycket.

hejsan, här följer ett känslostormat och ostrukturerat inlägg om frikkin oscarsgalan.

Jag gillar att se på film, speciellt bra filmer. Det är kul att prata film, analysera film, ryckas med av film, skrämmas av film osv osv. Men när jag lämnar biosalongen eller stänger av DVDn, då är det nog. Då vill jag inte ha något mer. Visst är det kul att veta mer om vem Quentin Tarantino är egentligen och hur han tänkte under Kill Bill men det skulle vara minst lika intressant att få prata med brevbäraren om hennes liv. Och om det nu är så att jag faktiskt vill veta mer om Reese Witherspoon så kan jag väl googla henne i så fall, så därför världen: snälla sluta tvångsmata mig med information om folk jag skiter blanka fan i.

Jag trodde väl som alla andra ungar att jag skulle få ett brev från Hogwarts som skulle säga till mig att jag var speciell, att jag var en häxa .. men så fyllde jag elva och reality struck down och bara NEJ, du är inte speciell. Du är bara en vanlig människa. 

Vilket för mig till Oscarsgalan som jag antar att alla vet om hölls igår, om inte för att du tittade på den själv så för att resten av världen tycker att det här är något som du bör veta. Jag har aldrig tittat förut, men igår satt jag i soffan jagade upp mig av irritation. Folk världen över sitter och ser på när ett gäng människor håller en fest för att hylla varandra och varandras arbeten, så att de kan känna sig ännu mer speciella, rika, vackra och rub it in the face av resten av världens miljontals människor att YOU AINT NOTHIN' om du inte kan klä dig såhär, äta som här, ha tunna överarmar såhär. Vi lär våra barn att äta upp all mat på tallriken för "tänk på barnen i afrika", slösa inte mjök, men samtidigt ska vi hylla kändisarna och deras vackra galaklänningar de köper för en halv förmögenhet som sedan endast används en gång. Så vilket är det största slöseriet, en potatis eller ett stycke engångstyg för 10 000 kronor? Det känns bara så sjukt att lägga så mycket pengar på en show som bara få förunnade får gå på, och alla andra får en förstaplatsbiljett framför TVn med avund och avdyrkan som sällskap. Vi ska älska och hata dom som står på scenen. Vi lär oss att analysera kläderna de har på sig och såga dom ifall deras klädval inte passar våran smak. Alla dessa kvinnor som klär upp sig så ofantligt för att sedan hackas sönder i tidningarna pga "för smal" eller, gud bevare, för tjock. Den stora frågan vi alla bör fokusera på kommande dagar är vem som var snyggast, vem bar upp vilken klänning bäst? För är du ful så ..nä, var inte ful helt enkelt. Målet är att vara "so attractive so we wont listen to what she says" som programledaren uttryckte sig om en av damerna som skulle läsa upp de nominerade. Grattis till henne, hon satte den! Och alla andra, du i mjukisbyxor med världens bästa jobb, du med bullmage, du arbetslösa, du med reseplaner för en jordenruntresa. Du är bara en vanlig människa.

Jag blir bara så äcklad av allt, att hela världen bara trycker upp Rihannas midjemått i mitt nylle och bara SÅHÄR SKA MAN SE UT eller gör så att jag vet vem Henry Styles är och framförallt, gör så att jag faktiskt bryr mig. Och jag bryr mig inte, men jag sitter här och är uppjagade över massa människor som jag inte känner och som jag önskar att jag inte visste namnet på.

Så tillbaka till Harry Potter. När jag började inse att jag inte var magisk ändå så var det ganska lätt att ta sig upp ifrån, för i bakhuvudet så visste jag liksom att allt bara var på låtsas. Drömmen om att  Hogwarts faktiskt fanns var mer av ett önsketänkande. Men oscarsgalan, kändistidningar, reklam, skönhetsideal - det är det som sitter i bakhuvudet hela tiden och gnager. Och önsketänkadet är att jag får vara som jag vill utan att någon ska komma och peta en i sidan och säga "nå, lite mindre godis och lite mer glamour, tack".

Billiga Veckan

Hejzan familjemedlemmar och andra

 

Jahajaha, vad ska jag skriva här då? Inget speciellt har hänt. Först var det fint väder med solsken och 12 plusgrader och som svensk förstår jag ej hur det kan vara fint väder och samtidigt vara vinter så min hjärna gick på högspinn i förundran där ett tag. Eftersom att jag gått runt i strumpbyxor hela vintern pga inga hela byxor, och h&ms höstjacka pga andra prioriteringar, tycker jag 12 plus är stekhett. Kom på att det var ett ganska smart drag av mig egentligen att klä mig kallt hela vintern, för nu räcker det med bara lite värme för att jag ska utropa "värmebölja!" Inte bara blir jag mindre kinkig med kyla, jag vinner även minst två extra sommarmånader. Men sen blev det kallt igen, och nu är det kallt men soligt. Så ja. Som ni märker, inget spännande händer här.

 

I söndags gick jag till Anna i alla fall för att ha en hemmadag. Det är billiga veckan den här veckan nämligen, och att vara hemma är ett billigt nöje.

 

Tror det här är i korsningen mellan Thompson och Spring. Kände lite spontant sådär att det kunde vara kul med lite miljöfotografier.

Anna hade ett fint meddelande på fönstret. Om mina barn kunde skriva skulle de garanterat också skriva så, på alla fönster.

Jag var på tippety top-humör. För Anna bakade både bullar och rulltårta och känslan av att billiga veckan kunde bli bra ändå gjorde mig upprymd.

Tummen upp för bullar och mjölk!

Sen satte vi oss framför televisionsapparaten och åt kött och ris ur samma skål och kollade på Kill Bill vol. 2. Bra film.

Vi åt massa bullar, rulltårta och jag köpte chips som bara jag tyckte om (katching!), drack cola och kollade på Kill Bill, Bridesmaids (hemskt rolig) och the Butterfly effect. Gick hem klockan halv ett och kände: Billiga veckan, bring it on!

 

 

This is china town

Hej där vänner och bekanta.

 

I söndags hade jag en alldeles strålande dag, solen var framme, luften var krispig och avgaserna från bilarna skapade en romantisk dimma över staden.. En perfekt dag för att fira det kinesiska nyåret helt enkelt. Jag hade med mig superkameran och fotade gärnet:  

 

China town! Man skulle snarare kunna tro att man går på en populär turistgata någonstans i Kina än att man går på en gata i New York. Rätt häftigt att det har kunnat blivit så, ett helt område där allt från banken, tidningarna och gatskyltarna är på kinesiska. 

 

Som vi uppfattade så firar man det kineiska nyåret under en längre tid, och i söndags var det the Firecracker festival. Nästa söndag är det något annat som jag har glömt men vi ska nog gå på det också för så kul var det att hänga i china town jaha. Det var i alla fall mycket firecrackers, väldigt mycket. Anna köpte en och smällde.

Firecrackerzen var inga eldsmällare per sey utan det sköts ut konfetti. (vad blir konfetti i plural, konfettisar?) Så tusen små färgglada konfettisar (?) virvlade runt i luften för att sedan landa på marken som till en början var snöfylld men som snabbt förvandlades till ett blaskigt täcke av rosa slask.

En dam som stod och antingen sorterade smällarna i soptunnan eller letade efter smällare som ej smällts. Jag var sneaky och tog tre bilder, tyckte hon var fin. 

 

 

Se, så glad var jag. Strålande söndag verkligen.

Efter ett tag blev vi hungriga och jag hade läst någonstans att ju fler dumplings man äter desto större lycka ska det nya året ge. Så vi gick till restaurangen med den längsta kön i chinatown och tänkte att "det här måste vara bra". Läste att 2011 hade denna restaurang Manhattans bästa dumplings! Vi väntade i en timme (!) på att få komma in, men gott var det. Åt tre stycken dumplings så nu väntar jag med spänning på lyckan.

Anna inne på restaurangen. Hon dricker té.

Konfetti! Fest! Lycka! Vem städar efter partyt?

Det var som sagt en mycket bra dag. På vägen hem köpte jag och Anna en varsin pöse fortune cookies, har hitintills fått massa bra och visa ord om min framtid så det känns betryggande. Vet nu tillexempel att den bästa tiden i mitt liv har ännu ej varit, den som spar hen har mina vänner! Det var minsann en vis investering. Köpte även en påse räkchips som smakade förschizligt. Smakade räka.

 

Ha en trevlig tisdag, ät mycket semlor. Jag ska baka ikväll tänkte jag. Adios amigos!

 

 

princess and terrorist

Hejsan!

Egentligen skulle jag vilja sova för klockan är sent och jag är trött men jag har precis målat naglarna så borstar jag tänderna nu / slirar om till pyjamas kommer dom bli alldeles messy messy. Så då kan jag skriva ner en liten text om alla mina tusen tankar jag tänker ikväll. Tänker bland annat på:

1. David. Eller Dave som jag kallar honom. Dave bor i en av studentrummen som jag har perfekt insyn till från mitt sovrumsfönster, och sedan igår kväll har Daves lyse stått på och jag har inte sett något spår av Dave. Antingen har Dave 1) Åkt bort över helgen och glömt släcka (vilket är väldigt olikt Dave) eller 2) drabbats av en plötslig stroke och ligger nu på golvet i hopp om att någon ska komma och hjälpa honom. Jag hoppas verkligen på alternativ nr 1.

Okej, jag tänkte visst inte på så mycket ändå. Jag tänkte på något ord som jag tyckte var konstigt men det har visst försvunnit ur min överarbetade hjärna. Javisst, som ni märker är det här en kväll som inte kommer gå till världhistorien. Jag mår illa av alldeles för mycket choklad, lyssnar, av någon oklar anledning, på Kentas "just idag är jag stark" och bara känner väldigt mycket. Försökte mig på att kolla på en Japansk film men i och med att jag inte alls förstår mig på Japanska så kunde jag inte smsa och skypa samtidigt så jag la ner filmen och målade naglarna istället. Och därmed sitter jag nu uppe och skriver detta otroligt meningslösa inlägg.

Jag kan nu meddela att jag såg Dave! Han lever och mår bra, tack och lov. Och med dom orden så ska jag borsta mina tänder. Imorgon är det lördag, jag ska go for en sleigh ride i central park imorgon och på söndag är det kinesiskt nyår och jag vet inte riktigt längre vad jag säger. Godnatt kära vänner, mamma, pappa, systrar, mormor morfar.

hejdå.

Jerry Springer

Hej!

Introt:
Jag har aldrig sett ett helt avsnitt av Jerry Springer, jag har under lata TVkvällar zappat in på showen men sedan bytt kanal igen. Så jag vet vad det är och just därför kollar jag inte på det heller. Jag tittar inte på det av samma anledning som jag inte kollar på Svenska Hollywoodfruar och liknande program där underhållningen ligger i andra människors dumhet. Jag tittar inte för att 1) jag vill inte bidra med tittarsiffror som bidrar till fler avsnitt och säsonger, och 2) det underhåller mig inte, på någon nivå. Så när det först började pratas om att vi skulle åka och kolla på Jerry Springer tänkte jag "Nej! Vilket avskyvärt program." sedan tänkte jag "YOLO" och åkte ändå.

Resan:
Showen spelas in i Stamford i Conneticut och det tar ca 1 timme att ta sig dit från Grand Central. Vi skulle från början ta ett tåg som avgick 09.07 för att vara i lagom tid till showen som började 10.30, men för att göra en lång och svettig historia kort kan jag säga att vi misssade det tåget. Nästa tåg skulle göra oss över 20 minuter sena och först tänkte vi "hm, kommer vi verkligen komma in till showen om vi är över 20 minuter sena?" sedan tänkte vi "YOLO" och åkte ändå.

Ankomsten:
När vi kommer fram lokaliserar vi oss snabbt till byggnaden där inspelingen skulle ske, och med lycka ser vi att det fortfarande är kö in till entrén. Så vi springer med lätta och glada steg - nästan hela vägen fram, för vi kände att även om det här är kul kan vi inte springa till Jerry Springer - så vi gick sista biten och ställde oss sist i kön, fick en blå biljett, och gick sedan in till väntrummet till Jerry Springer.

Showen del 1:
Jag, Anna och 15 andra personer hade fått blåa biljetter. Resten av publiken fick rosa. Vi med blå biljetter fick gå in först och blev utplacerade på stolsraderna. Det slutade med att jag och Anna fick sitta på front row och alldeles för många gånger hade vi en kamera upptryckt i nyllet. Så när vi stod där och hejade in Jerry med knutna högernävar slåendes i luften i takt till "Jerry Jerry!" med kameramannen i högsta hugg tänkte jag att 1) jag vill inte synas på TV 2) God damn our good looks 3) Jag vet inte vad jag ska göra av vänsterhanden 4) Det här var en dålig idé.

Showen del 2:
Vad finns att säga om själva showen egentligen. Tre par deltog under temat otrohet, ni behöver inte använda speciellt mycket fantasi för att själva föreställa er dialogerna eller händelseförloppen. Vi som publik hade tre uppgifter; att oo:a, aww:a och ställa oss upp och hurra och skrika "Jerry Jerry" när deltagarna började slåss - vilket de gjorde ungefär var 7:de minut. Ifall man kände sig osäker på när man skulle ge utlopp för dessa reaktioner kunde man kika till vänster där det stod en man som med tydliga gestikulationer visa när det var dags för ett Ooo/Aww/Jerry Jerry! Själv hann jag ändå inte riktigt med i svängarna för jag var fullt upptagen med att försöka reda ut alla frågor och känslor som stormade runt.

Outro:
Jag har fortfarande inte riktigt kunnat reda ut känslokaoset men jag känner mig ungefär som ett barn som listat ut att tomten inte är påriktig eller blivit bedragen på någon annan vacker del av barndomen som försvinner i och med att man blir äldre. För varje slag min knytnäve gjorde i takt till Jerrys namn kände jag hur den delen av min själ som fortfarande har barnasinnet kvar försvann, slag för slag. Och för varje skämt med ordet "whore" och varje gång gonggongen drogs igång för ett nytt slagsmål kände jag mig bara extremt obekväm. Jag kunde inte skratta för det var inte roligt och jag ville inte se chockad ut för det var en reaktion de var ute efter. Men för att inte få den här texten att sluta alldeles för negativ eller för att inte få mig själv att framstå som någon slags översittande besservisser kan jag ändock säga att det var en speciell upplevelse och att jag fått mersmak för att se talk shows live, fast nästa gång tror jag nog att det blir Jimmy Kimmel istället.





 

Smileyface

Hej!

 

Idag har jag vaknat på ett ruskigt bra humör, och solen skiner och himlen är blå. Den var i alla fall blå när jag vaknade, nu ser jag att den har täckts av ett vitt molntäcke. Men det är vitt och ljust i alla fall, det ser varmt ut fast det är -2 grader. Jag känner mig som superwoman. Skulle jag springa in i en byggnad skulle jag rämma den till marken med min powerness. Oh Happy Day! På sistone har jag snarare känt mig lite som när man drömmer att man blir jagad men det går inte att springa för benen bär liksom inte, man är alldeles, alldeles för trött och bara ramlar ihop. Men inte idag, idag skulle jag kunna spirnga en mil - rent mentalt alltså. 

 

Så lät det imorse, nu är klockan 00.10 och det känns fortfarande jävligt gött. Vilken dag! Wiwo. Jag och Delsbobella har suttit och smidigt kniviga planer över våran resemånad, så Hejdå flådiga livet. Nu skall jag leva på vatten och bröd i sju månader för annars blir det inget New Orleans', det är då en sak som är säker. Jag startade denna ekonomiska insats med att äta middag i Korea Town. Jag åt ricecake and dumpling soup, det var sådär gott. Write it down: ricecake and doumplingsoup på west 10 koreaway = sådär gott. Ifall du funderar på att åka hit liksom så kan du ta det tipset från en som vet. Och med dom orden avslutar jag detta fenomenala inlägg och även min dunderdag. Adios amigos.