JA, lite olika och väldigt mycket.

hejsan, här följer ett känslostormat och ostrukturerat inlägg om frikkin oscarsgalan.

Jag gillar att se på film, speciellt bra filmer. Det är kul att prata film, analysera film, ryckas med av film, skrämmas av film osv osv. Men när jag lämnar biosalongen eller stänger av DVDn, då är det nog. Då vill jag inte ha något mer. Visst är det kul att veta mer om vem Quentin Tarantino är egentligen och hur han tänkte under Kill Bill men det skulle vara minst lika intressant att få prata med brevbäraren om hennes liv. Och om det nu är så att jag faktiskt vill veta mer om Reese Witherspoon så kan jag väl googla henne i så fall, så därför världen: snälla sluta tvångsmata mig med information om folk jag skiter blanka fan i.

Jag trodde väl som alla andra ungar att jag skulle få ett brev från Hogwarts som skulle säga till mig att jag var speciell, att jag var en häxa .. men så fyllde jag elva och reality struck down och bara NEJ, du är inte speciell. Du är bara en vanlig människa. 

Vilket för mig till Oscarsgalan som jag antar att alla vet om hölls igår, om inte för att du tittade på den själv så för att resten av världen tycker att det här är något som du bör veta. Jag har aldrig tittat förut, men igår satt jag i soffan jagade upp mig av irritation. Folk världen över sitter och ser på när ett gäng människor håller en fest för att hylla varandra och varandras arbeten, så att de kan känna sig ännu mer speciella, rika, vackra och rub it in the face av resten av världens miljontals människor att YOU AINT NOTHIN' om du inte kan klä dig såhär, äta som här, ha tunna överarmar såhär. Vi lär våra barn att äta upp all mat på tallriken för "tänk på barnen i afrika", slösa inte mjök, men samtidigt ska vi hylla kändisarna och deras vackra galaklänningar de köper för en halv förmögenhet som sedan endast används en gång. Så vilket är det största slöseriet, en potatis eller ett stycke engångstyg för 10 000 kronor? Det känns bara så sjukt att lägga så mycket pengar på en show som bara få förunnade får gå på, och alla andra får en förstaplatsbiljett framför TVn med avund och avdyrkan som sällskap. Vi ska älska och hata dom som står på scenen. Vi lär oss att analysera kläderna de har på sig och såga dom ifall deras klädval inte passar våran smak. Alla dessa kvinnor som klär upp sig så ofantligt för att sedan hackas sönder i tidningarna pga "för smal" eller, gud bevare, för tjock. Den stora frågan vi alla bör fokusera på kommande dagar är vem som var snyggast, vem bar upp vilken klänning bäst? För är du ful så ..nä, var inte ful helt enkelt. Målet är att vara "so attractive so we wont listen to what she says" som programledaren uttryckte sig om en av damerna som skulle läsa upp de nominerade. Grattis till henne, hon satte den! Och alla andra, du i mjukisbyxor med världens bästa jobb, du med bullmage, du arbetslösa, du med reseplaner för en jordenruntresa. Du är bara en vanlig människa.

Jag blir bara så äcklad av allt, att hela världen bara trycker upp Rihannas midjemått i mitt nylle och bara SÅHÄR SKA MAN SE UT eller gör så att jag vet vem Henry Styles är och framförallt, gör så att jag faktiskt bryr mig. Och jag bryr mig inte, men jag sitter här och är uppjagade över massa människor som jag inte känner och som jag önskar att jag inte visste namnet på.

Så tillbaka till Harry Potter. När jag började inse att jag inte var magisk ändå så var det ganska lätt att ta sig upp ifrån, för i bakhuvudet så visste jag liksom att allt bara var på låtsas. Drömmen om att  Hogwarts faktiskt fanns var mer av ett önsketänkande. Men oscarsgalan, kändistidningar, reklam, skönhetsideal - det är det som sitter i bakhuvudet hela tiden och gnager. Och önsketänkadet är att jag får vara som jag vill utan att någon ska komma och peta en i sidan och säga "nå, lite mindre godis och lite mer glamour, tack".