Jerry Springer

Hej!

Introt:
Jag har aldrig sett ett helt avsnitt av Jerry Springer, jag har under lata TVkvällar zappat in på showen men sedan bytt kanal igen. Så jag vet vad det är och just därför kollar jag inte på det heller. Jag tittar inte på det av samma anledning som jag inte kollar på Svenska Hollywoodfruar och liknande program där underhållningen ligger i andra människors dumhet. Jag tittar inte för att 1) jag vill inte bidra med tittarsiffror som bidrar till fler avsnitt och säsonger, och 2) det underhåller mig inte, på någon nivå. Så när det först började pratas om att vi skulle åka och kolla på Jerry Springer tänkte jag "Nej! Vilket avskyvärt program." sedan tänkte jag "YOLO" och åkte ändå.

Resan:
Showen spelas in i Stamford i Conneticut och det tar ca 1 timme att ta sig dit från Grand Central. Vi skulle från början ta ett tåg som avgick 09.07 för att vara i lagom tid till showen som började 10.30, men för att göra en lång och svettig historia kort kan jag säga att vi misssade det tåget. Nästa tåg skulle göra oss över 20 minuter sena och först tänkte vi "hm, kommer vi verkligen komma in till showen om vi är över 20 minuter sena?" sedan tänkte vi "YOLO" och åkte ändå.

Ankomsten:
När vi kommer fram lokaliserar vi oss snabbt till byggnaden där inspelingen skulle ske, och med lycka ser vi att det fortfarande är kö in till entrén. Så vi springer med lätta och glada steg - nästan hela vägen fram, för vi kände att även om det här är kul kan vi inte springa till Jerry Springer - så vi gick sista biten och ställde oss sist i kön, fick en blå biljett, och gick sedan in till väntrummet till Jerry Springer.

Showen del 1:
Jag, Anna och 15 andra personer hade fått blåa biljetter. Resten av publiken fick rosa. Vi med blå biljetter fick gå in först och blev utplacerade på stolsraderna. Det slutade med att jag och Anna fick sitta på front row och alldeles för många gånger hade vi en kamera upptryckt i nyllet. Så när vi stod där och hejade in Jerry med knutna högernävar slåendes i luften i takt till "Jerry Jerry!" med kameramannen i högsta hugg tänkte jag att 1) jag vill inte synas på TV 2) God damn our good looks 3) Jag vet inte vad jag ska göra av vänsterhanden 4) Det här var en dålig idé.

Showen del 2:
Vad finns att säga om själva showen egentligen. Tre par deltog under temat otrohet, ni behöver inte använda speciellt mycket fantasi för att själva föreställa er dialogerna eller händelseförloppen. Vi som publik hade tre uppgifter; att oo:a, aww:a och ställa oss upp och hurra och skrika "Jerry Jerry" när deltagarna började slåss - vilket de gjorde ungefär var 7:de minut. Ifall man kände sig osäker på när man skulle ge utlopp för dessa reaktioner kunde man kika till vänster där det stod en man som med tydliga gestikulationer visa när det var dags för ett Ooo/Aww/Jerry Jerry! Själv hann jag ändå inte riktigt med i svängarna för jag var fullt upptagen med att försöka reda ut alla frågor och känslor som stormade runt.

Outro:
Jag har fortfarande inte riktigt kunnat reda ut känslokaoset men jag känner mig ungefär som ett barn som listat ut att tomten inte är påriktig eller blivit bedragen på någon annan vacker del av barndomen som försvinner i och med att man blir äldre. För varje slag min knytnäve gjorde i takt till Jerrys namn kände jag hur den delen av min själ som fortfarande har barnasinnet kvar försvann, slag för slag. Och för varje skämt med ordet "whore" och varje gång gonggongen drogs igång för ett nytt slagsmål kände jag mig bara extremt obekväm. Jag kunde inte skratta för det var inte roligt och jag ville inte se chockad ut för det var en reaktion de var ute efter. Men för att inte få den här texten att sluta alldeles för negativ eller för att inte få mig själv att framstå som någon slags översittande besservisser kan jag ändock säga att det var en speciell upplevelse och att jag fått mersmak för att se talk shows live, fast nästa gång tror jag nog att det blir Jimmy Kimmel istället.