push the alarm

 

 

 

HEJ.

 

Snart är det jul. Tråkigt med denna jul är att jag måste köpa dubbelt så många julklappar som vanligt + att det kostar skjortan att posta när det ska flygas över havet. Jag önskar mig denna jul: 1) pengar. 2) vet inte än.

 

Igår var en mycket händelserik dag. Jag hjälpte Scott att klä julgranen i juleljusen. Det var samma fina ljus som jag sett på alla mexikanska restauranger. (Ska köpa med mig massa slingor innan jag far hem, får inte glömma det.) Det tog i alla fall cirka en och en halv timme att klä granen, bild på det färdiga resultatet får komma senare. Julklippet när Piff och Puff gömmer sig i julgranen som Musse/Kalle Anka ska klä och Pluto bara skäller och allt går sönder osv osv - den granen är ingen överdrift. Så jag kan inte annat göra än att tänka tillbaka på de julgranar vi haft genom åren och känna mig lurad. Så Pappa, it's time to step it up. Dom skrattade mig i ansiktet när jag berättade att vi bara använder en ljusslinga i våran gran, med sympatiska blickar såg de på mig samtidigt som de snurrade på ännu ett varv av den 15 meter långa slingan runt det praktfulla douglasträdet. 

 

Och medan jag och Scott fixade med granen satt Frank och pysslade med julkorten. 90 stycker julkort ska skickas ut. Jag tappade hakan. Det är bisarrt, 90 stycken. Kulturchocken har aldrig varit större. Jag försökte fråga varför, hur, men vad? Jag tror ej de förstod min oförståelse. Jag sa att vi aldrig skickat ut julkort men nämnde inget om att vi blivit uppväxta att inte följa de sociala koderna så att vi just ska slippa hela tramset med att varje år behöva sitta och fundera på om vi verkligen ska skicka julkort till Per för vi fick ju faktiskt inget av honom förra året och vem ska vi skicka till först så att ingen blir sårad? Tänkte att det kunde bli dålig stämning mitt i allt det mysiga. För det var väldigt mysigt. Vi åt hot sundae och pratade julkort, facebookdivor m.m.

 

Ja.

Jag lyckades ju även att påkalla brandkåren igår. Vi var alltså hos talpedagogen och skulle precis till att gå därifrån, vi hade gått ner för den smala stentrappen som går direkt ner till dörren ut från huset. Har man barnvagn med sig får man parkera den i en liten hall som går parrallelt med trappen. När jag öppnar porten för att gå in i huset får jag liksom lyfta upp barnvagnens bakdel och för att kunna svänga tvärt åt höger och sedan direkt till vänster igen där jag då kan ställa den. Så. Jag hade placerat barnen på trappen för att kunna lirka ut barnvagnen från detta trånga utrymme där det nu även stod en extra barnvagn. Så jag lyfter upp bakdelen, svänger, och när jag sätter ner den hör jag ett *klick*, tittar ner och ser brandlarmet. Men inget händer så jag hinner precis hinna tänka "tur" och sen kommer ett ljud som fyller upp hela min själ, alla porer i kroppen. Sen blir det tyst igen. Jag säger till barnen att vänta här, men sedan kommer ljudet från helvetet tillbaka och vi liksom springer upp i trappan allihop. Jag kan inte sluta skratta när jag tänker tillbaka på deras förvirrade och panikslagna blickar. Jag kommer upp, någon skriker Oh my God there is a fire! Men det uppklaras då ganska fort att jag bara råkat komma åt larmet med armbågen. En kvinna från banken bredvid kommer förbi och frågar om vad som händer då deras larm också gått igång. Efter 7 minuter kommer brandkåren, två brandbilar och två mindre bilar kör in på gatan och in kommer branmännen och frågar Whats going on? Jag står och gömmer mig inne på ett kontor och är redo att skylla allt på pojken om det skulle bli utfrågning. Men det blev det inte. Larmet stängdes av, jag körde ut barnvagnen under pojkens istruktioner: Don't push the fire alarm Maja. It was NOT funny. 

Jag skrattar hela vägen hem så att jag får en mötande kvinna att börja skratta och flera andra att titta på mig. Det är fortfarande roligt. Hihi. 

 

 

 

 

 

 

 

HEJDÅ