Blame Canada!

Yo bitches!

Skoja.

Först vill jag bara säga att jag skriver det här från min dator! HALLELUJAH! I have missed you sweet sweet emachines E527. Så tack så mycket Scotts systerson för att du fixade den åt mig, very much appriciated indeed.

SÅ.

Det har ju varit Thanks Giving här som bekant. Scotts familj har varit här under veckan vilket, för att vara helt ärlig, varit rätt tungt. Dom har suttit och spelat spel och tittat på TV och varit jättelyckliga medan jag har suttit inne på mitt rum och varit mindre lycklig. Stackars mig. Men dom var i alla fall jättetrevliga. På självaste Thanks Giving day gick jag upp tidigt för att åka upp till 59e gatan där jag, efter extremt mycket problem, mötte Christian. Vi skulle kolla på the Thanks Giving Parade. Det var proppat med folk överallt, sjätte avenyn var avstängd och vi hamnade naturligvis på varsin sida om avenyn och hade lite problem med att hitta varandra, men efter mycket om och men, skrik och svordomar, hittade vi varandra. Spank God!

Det var väldigt mycket folk som ville titta på paraden och vi stod i en gatukorsning och såg inte så jättebra, men vi kollade en stund och såg på medans enorma balonger flög förbi.

En och en annan kalkon fick vara med också. Gobble Gobble!

Jag tog tyvärr inga bilder på middagen, men den såg ut som man sett på Tevän. Typ. Det var potatismos, sweet potato, transbärssås (som mer var som en gele), majsgratäng av något slag och naturligtvis - trumvirvel - kalkonen. Jag trodde att det skulle smaka som magi, eller något annat lyckligt, men det smakade kalkon. Man skar av en bit och när det låg på tallriken såg det precis ut som kalkon och smakade exakt som kalkon. Turkey. Innan vi började äta tog vi varandras händer, slöt våra ögon och uncle Randy bad bordsbönen. Vi tackade Gud för maten och bad honom välsigna den. Vi var väldigt tacksamma. Sen sa vi amen och började äta. Till efterätt fick vi Pumpkin Pie. Det var smaskigt.

Klockan tolv samma kväll satte jag, Bella, Viktor och Anna oss på bussen som skulle ta oss till Montreal! Bilden jag har Kanada och Kanadensare är det som South Park visat mig; att alla är snälla och lyckliga. Och nog kände jag mig lite lättare till mods så fort vi kommit över den Kanadensiska gränsen, men om det var för att Kanada helt enkelt är ett land där dreams come true eller för att åldersgränsen på alkohol plötsligt sjönk två år förblir ett mysterium. NÄRÅ. I alla fall. När vi kom in på stationen så låg där en man och sov på en bänk, en vakt kom fram till honom och sa "Excuse me sir, are you allright? There are lockers over there where you can put your belongings." Bara någora timmar tidigare hade en vakt på stationen i Albany sagt till en kvinna som satt med skorna på bänken att "Ma'am! Ma'am! Take your shoes of the bench! Ma'am! You are not at home, take your shoes of the bench!" .. just saying.

I alla fall. Kanada var bra, Montreal var en väldigt fin stad med vackra hus och kullerstensgator.

Så såg det ut när vi kom. Morgonsolen lyste och allt kändes underbart. Vi vandrade med våra ryggsäckar, trötta, svettiga och på väg mot ett hostel. Jag gillar den känslan.

Vi bodde på det mysigaste hostlet jag bott på. Väggarna var fyllda med små texter folk skrivit med krita, färgade lampor hängde i taket och det var ba zååå bra stämning. Rummet vi bodde i hade 22 sängplatser, alla sängarna hade egna förhängen, det var bjälkar över hela taket och stora lampor i olika färger hängde ner. Det var som att sova i en dröm. Typ.

Vi började första dagen med att gå omrking och spana på husen. Här är vi allihopa.

När vi komma tillbaka till Hostlet vid tolvtiden så var vi alla väldigt trötta. Viktor somande i soffan. Vi satt där i ungefär tre timmar innan vi orkade göra något.

När vi till slut lyckades lämna soffan snyggade vi till oss och gick ut och åt middag. Här är Anna och Bella.

Vicke Vire på hostlets bakgård som var helt täckt i gula och röda löv. Det ser ut som att det är fint väder men det var svinkallt. Kanske lika kallt som i Sverige.

En fin vägg jag såg i China Town.

Bella, Anna och Viktor på en bar som uppmanade alla till att Be Nice.

Jag och Bellatrix. Jag fick Bellas örhängen, det var ju väldigt snällt av henne. Kände mig som en Disco Diva.

Andra dagen var vi också väldigt sega, vi gick runt på stan i den förbaskat kalla jävla kylan, ville nästan gråta av kallhet. Sedan tog vi tunnelbana ut till Piex IX och gick på ett insectarium. Det kostade 15 dollar (det går 0.99 kanadensiska dollar på en amerikansk) och när vi skulle betala sa kassören "you know that we are closing i one hour?" Men vi tänkte att vi hinner, vi går skitsnabbt så vi betalade och gick in. Sen visade det sig att det bara var ett rum. Som om vi inte skulle hinna ett rum på en timme? Kanadensare är kanske väldigt sega tänkte vi.

              

Ja. Här är BellaBus igen, skrivandes på takstolparna, Carpe Fucking Diem skrev hon för det är så jävla viktigt att Carpe Diem och därför ska jag just nu gå och borsta mina tänder så jag kan träffa Vicke Vire innan jag börjar jobba om en och en halv timme!

ADJÖ VÄNNER, BRÖDER OCH KAMRATER. PUSS