Yo.
Det här inlägget skall kort och gott handla om hur en helt vanlig arbetsdag.
06.53 Larmet går.
07.00 Går ut i köket och påbörjar frukosten vilken oftast består av hederlig gammal havregrynsgröt med antingen banan eller russin. Sätter på kaffe (har blivit stordrickare av kaffe. Behöver kaffet på morgonen.) Hinner förhoppningsvis äta frukost själv innan barnen vaknar vilket de oftast gör vid
07.20 Holden kommer ut, sedan Zoe. Jag har nu ca 30 minuter på mig att få i barnen en varsin skål med gröt. Det går nästan aldrig.
08.00 Tandborstning och påklädning.
08.30 Avfärd mot skolan.
09.00-12.00 Ledig. Spenderar den här tiden med att antingen äta/sova/träna - med eller utan sällskap.
12.00 Hämtar barnen. Ett evigt bestyr; få på jackan, vem ska gå först ner i trappen, får man slå sina kompisar eller inte?
12.30 Hemma. Börjar med lunch. I <3 micron
13.15/45 Någonstans där brukar maten vara uppäten. Efter det brukar jag oftast försöka få barnen att ta en nap dels för att 1) dom blir mycket lättare att handskas med på kvällen, dels för att 2) en timme av tystnad och tid för tvätt, disk och annat kul. Annars tar vi en sväng till lekparken, läser böcker, gör olika art projects, leker (oftast vill de leka hide and seek eller monster, oftast orkar jag inte det så jag lägger mig på golvet och låter dom hoppa på mig bäst de vill. De lyckas alltid armbåga mig i bröst och mage, så otroligt träffsäkra med tanke på den dåliga motorik treåringar trots allt har.)
16.00 Jag sätter på Super Why eller Little Bear (TVshows.) medans jag lagar mat, tvättar, diskar och annat kul.
17.00 Middag! Happy fun time! Det är en strid, en timme fylld med mutningar.
18.00 Nu är middagen förhoppningsvis uppäten och det är dags för antingen bad eller bokläsning/pussel/annan lugn aktivitet innan pyjamasen åker på.
19.00 Bed time. Läser tre böcker, sjunger Pippi Långstrump och Visa vid vindens ängar innan det är dags för godnattpussen och hejdå. Släcker lampan. Går ut och fixar med tvätt, disk och annat kul.
Så jag tar hand om barnen, ser till att de är underhållna, mätta, stimulerade samt tvättar och viker all barnens tvätt, diskar upp, plockar leksaker, bäddar sängar och så vidare och så vidare. Så det finns att göra hela tiden. Ja. Det här var väl kul att veta? Skriv ner det och spara det for a rainy day.
Övrigt:
Har ätit fläsk, gött kan jag säga att det var! Och nu ska jag sova, jösses amalia vad jag ska sova. Godnatt amigos.
fredag 30 november 2012
torsdag 29 november 2012
Hejsan Mormor!
Gud så trött jag är. Jag lyssnar alltid på musik innan jag somnar och igår kväll hann jag inte ens lyssna klart på första låten innan jag totalt däckade. Första låten är då How med Regina Spektor (mycket bra) och är 4.45 minuter. Det måste vara rekord. ...Fast nu när jag tänker efter så var det nog inatt en sablans jävla lastbil stod nere på gatan och lät så jag trodde att jag skulle börja gråta. Jag bor på sjunde våningen men det lät så mycket att den lika gärna skulle kunna stått gömd under skrivbordert. Jaja. Jag ser emot att få gå och lägga mig ikväll.
(Det jag nu ska berätta kan ej, utan större besvär och tankegång, på en smidigt sätt sliras in i den övriga texten så jag sätter den i en parentes bara. Micket Zmidigt. Jag vet inte ens om jag vill berätta det pga självförnedring, men jag har hört att det är så man skaffar followers såatt.. Jag har, under de senaste två veckorna, blivit kallade både för Sir och Bro. - Här följer plats för den tystnad som uppstår när man tappar sitt paraply, får tillbaka sitt paraply med ett 'you dropped this bro', går iväg och sedan i huvudet hör ordet Bro eka mellan hjärnväggarna - ... Jag vet inte vilket jag föredrar, sir/bro, men jag vet att när jag blir kallad Dude kan jag dö nöjd.)
Igår var jag i alla fall ledig hela dagen så jag och Viktor tog tuben ut till Brooklyn för att do some shopping. Vi gick runt, hit och dit, köpte lite klä'an och sådär da. Sedan mötte vi upp Andreas och Anna för att åka upp till Rockafeller och se Julgransshowen. Vet inte riktigt vad det innebär med Julgransshow, och inte heller fick jag reda på vad en Julgransshow är; Det var så otroligt mycket folk. Sjätte avenym var helt avstängd för fotgängare att passera så folk stod i kö i vissa korsningar för att få komma över till andra sidan. Så vi kom dit, såg folkmassan på ca hela Sveriges befolkning, och tänkte att så häftigt kan det inte vara, let's go down town again (för down town e ju ba så mycket bättre än up town, ya know). Vi gick till en Mexikansk restaurang Anna hört ska vara bra och oh my fucking god: när jag skaffar eget hus ska det inredas sådär och jag skall kalla det Casa tu Maja. Det hängde teckningar och glitterglansiga girlanger i taket, röda, gula och gröna ljusslingor på väggarna och gröna plantor i baren. Maten var mexikansk, musiken var en blandning mellan billig hip hop och 90tals pop. Och eftersom att det var onsdag var det en special hoola hooter contest. Den som klarade av att rockringa i två minuter vann gratis shots till sitt bord. Så spank god att Anna är en champion på rockring och att alla vill gå och kolla på Julgransshowar. Fett med nice.
Lyssnar på massa podcasts om Svenska mord för övrigt. Och (!), bäm bäm bäm, i måndags var första dagen på 20 år utan ett endaste våldsbrott i New York. Historiskt, skakande, rörande, imponernade, gripande - och jag var där.
Ze citizens of Gotham can walk safely on ze streets once again.
//Maja
måndag 26 november 2012
Blame Canada!
Yo bitches!
Skoja.
Först vill jag bara säga att jag skriver det här från min dator! HALLELUJAH! I have missed you sweet sweet emachines E527. Så tack så mycket Scotts systerson för att du fixade den åt mig, very much appriciated indeed.
SÅ.
Det har ju varit Thanks Giving här som bekant. Scotts familj har varit här under veckan vilket, för att vara helt ärlig, varit rätt tungt. Dom har suttit och spelat spel och tittat på TV och varit jättelyckliga medan jag har suttit inne på mitt rum och varit mindre lycklig. Stackars mig. Men dom var i alla fall jättetrevliga. På självaste Thanks Giving day gick jag upp tidigt för att åka upp till 59e gatan där jag, efter extremt mycket problem, mötte Christian. Vi skulle kolla på the Thanks Giving Parade. Det var proppat med folk överallt, sjätte avenyn var avstängd och vi hamnade naturligvis på varsin sida om avenyn och hade lite problem med att hitta varandra, men efter mycket om och men, skrik och svordomar, hittade vi varandra. Spank God!
Det var väldigt mycket folk som ville titta på paraden och vi stod i en gatukorsning och såg inte så jättebra, men vi kollade en stund och såg på medans enorma balonger flög förbi.
En och en annan kalkon fick vara med också. Gobble Gobble!
Jag tog tyvärr inga bilder på middagen, men den såg ut som man sett på Tevän. Typ. Det var potatismos, sweet potato, transbärssås (som mer var som en gele), majsgratäng av något slag och naturligtvis - trumvirvel - kalkonen. Jag trodde att det skulle smaka som magi, eller något annat lyckligt, men det smakade kalkon. Man skar av en bit och när det låg på tallriken såg det precis ut som kalkon och smakade exakt som kalkon. Turkey. Innan vi började äta tog vi varandras händer, slöt våra ögon och uncle Randy bad bordsbönen. Vi tackade Gud för maten och bad honom välsigna den. Vi var väldigt tacksamma. Sen sa vi amen och började äta. Till efterätt fick vi Pumpkin Pie. Det var smaskigt.
Klockan tolv samma kväll satte jag, Bella, Viktor och Anna oss på bussen som skulle ta oss till Montreal! Bilden jag har Kanada och Kanadensare är det som South Park visat mig; att alla är snälla och lyckliga. Och nog kände jag mig lite lättare till mods så fort vi kommit över den Kanadensiska gränsen, men om det var för att Kanada helt enkelt är ett land där dreams come true eller för att åldersgränsen på alkohol plötsligt sjönk två år förblir ett mysterium. NÄRÅ. I alla fall. När vi kom in på stationen så låg där en man och sov på en bänk, en vakt kom fram till honom och sa "Excuse me sir, are you allright? There are lockers over there where you can put your belongings." Bara någora timmar tidigare hade en vakt på stationen i Albany sagt till en kvinna som satt med skorna på bänken att "Ma'am! Ma'am! Take your shoes of the bench! Ma'am! You are not at home, take your shoes of the bench!" .. just saying.
I alla fall. Kanada var bra, Montreal var en väldigt fin stad med vackra hus och kullerstensgator.
Så såg det ut när vi kom. Morgonsolen lyste och allt kändes underbart. Vi vandrade med våra ryggsäckar, trötta, svettiga och på väg mot ett hostel. Jag gillar den känslan.
Vi bodde på det mysigaste hostlet jag bott på. Väggarna var fyllda med små texter folk skrivit med krita, färgade lampor hängde i taket och det var ba zååå bra stämning. Rummet vi bodde i hade 22 sängplatser, alla sängarna hade egna förhängen, det var bjälkar över hela taket och stora lampor i olika färger hängde ner. Det var som att sova i en dröm. Typ.
Vi började första dagen med att gå omrking och spana på husen. Här är vi allihopa.
När vi komma tillbaka till Hostlet vid tolvtiden så var vi alla väldigt trötta. Viktor somande i soffan. Vi satt där i ungefär tre timmar innan vi orkade göra något.
När vi till slut lyckades lämna soffan snyggade vi till oss och gick ut och åt middag. Här är Anna och Bella.
Vicke Vire på hostlets bakgård som var helt täckt i gula och röda löv. Det ser ut som att det är fint väder men det var svinkallt. Kanske lika kallt som i Sverige.
En fin vägg jag såg i China Town.
Bella, Anna och Viktor på en bar som uppmanade alla till att Be Nice.
Jag och Bellatrix. Jag fick Bellas örhängen, det var ju väldigt snällt av henne. Kände mig som en Disco Diva.
Andra dagen var vi också väldigt sega, vi gick runt på stan i den förbaskat kalla jävla kylan, ville nästan gråta av kallhet. Sedan tog vi tunnelbana ut till Piex IX och gick på ett insectarium. Det kostade 15 dollar (det går 0.99 kanadensiska dollar på en amerikansk) och när vi skulle betala sa kassören "you know that we are closing i one hour?" Men vi tänkte att vi hinner, vi går skitsnabbt så vi betalade och gick in. Sen visade det sig att det bara var ett rum. Som om vi inte skulle hinna ett rum på en timme? Kanadensare är kanske väldigt sega tänkte vi.
Ja. Här är BellaBus igen, skrivandes på takstolparna, Carpe Fucking Diem skrev hon för det är så jävla viktigt att Carpe Diem och därför ska jag just nu gå och borsta mina tänder så jag kan träffa Vicke Vire innan jag börjar jobba om en och en halv timme!
ADJÖ VÄNNER, BRÖDER OCH KAMRATER. PUSS
lördag 17 november 2012
Jag är en ensam konstnär, jag bor i en låda full med färg.
Hej.
Igår så var familj bortrest till Connecticut över natten så jag hade Viktor och Anna på besök. Vi åt chinese take out, köpte massa godis och låg och kollade på tv. Det var riktigt skönt att inte göra något, det är ju bara att man inte ofta får chansen att göra det, alltså ingenting, i och med att man bor hos en annan familj. Man kommer alltid i andra hand. Men i är alla i samma situation, så vi får ränna runt på gatorna och äta jävligt mycket mat i stället.
Vi var även ut till williamsburg i brooklyn igår. Det är så fina hus där med små konstverk på väggarna, gatorna är mycket lugnare och det är tystare än inne på Manhattan. Det var skönt att strosa runt där i tystnaden. Vi gick på second handbutiker och åt hamburgare. Sen gick jag, Anna och Viktor ner till vattnet och kollade på new york skyline och försökte lista ut vart på ön vi numera är bosatta. Jag tror vi hittade rätt.
Idag har jag tränat, jag vet!! Världens tråkigaste sak att skriva om, vem fan bryr sig liksom? Men det var så jäkla skönt, nu ska jag äta cheerios och titta på sista delen av torka aldrig tårar utan handskar. Känner mig som en kung. Eller kronprinsessa
Adios
Igår så var familj bortrest till Connecticut över natten så jag hade Viktor och Anna på besök. Vi åt chinese take out, köpte massa godis och låg och kollade på tv. Det var riktigt skönt att inte göra något, det är ju bara att man inte ofta får chansen att göra det, alltså ingenting, i och med att man bor hos en annan familj. Man kommer alltid i andra hand. Men i är alla i samma situation, så vi får ränna runt på gatorna och äta jävligt mycket mat i stället.
Vi var även ut till williamsburg i brooklyn igår. Det är så fina hus där med små konstverk på väggarna, gatorna är mycket lugnare och det är tystare än inne på Manhattan. Det var skönt att strosa runt där i tystnaden. Vi gick på second handbutiker och åt hamburgare. Sen gick jag, Anna och Viktor ner till vattnet och kollade på new york skyline och försökte lista ut vart på ön vi numera är bosatta. Jag tror vi hittade rätt.
Idag har jag tränat, jag vet!! Världens tråkigaste sak att skriva om, vem fan bryr sig liksom? Men det var så jäkla skönt, nu ska jag äta cheerios och titta på sista delen av torka aldrig tårar utan handskar. Känner mig som en kung. Eller kronprinsessa
Adios
Hejsan mamma, hejsan pappa, hejsan kompisar. Hejsan hejsan.
Jag försöker tänka ut något finurligt att skriva om min tvåmånadersdag som jag firat så stort idag men det vill sig liksom inte. Ska jag prata om hur det kändes att stå på Arlanda och sedan se den svenska marken försvinna under flygplanets vingar, hur jag kände att Carpe Diem fick en ny betydelse, så kommer det bara bli så sentimentalt och det har jag faktiskt ingen lust med.
Jag har inte haft någon direkt hemlängtan, ibland saknar jag att lättheten i att kunna se på tv eller ta en promenad med hunden. Det händer att jag tillfälligt glömmer bort att jag inte kan ta bilen till mormor och morfar och hälsa på, och då känns alla väldigt långt borta, men det går snabbt över. Det är inte mycket jag kan göra åt saken här ändå tänker jag. Men Sverige saknar jag inte.
Nu har jag kommit in i vardagen; jag jobbar, jag träffar vänner, jag pratar med papporna och så vidare. Det är fint. Det känns fint att gå i svettiga skor hem från gymmet och inte veta om jag ska ta Broadway eller 5th avenue för att snabbast komma hem. Men det är en låtsasvärld som en vän så fint sa. Vi lever och jobbar helt för en annan familj, under deras villkor och standard. Man sätter alltid sig själv i andra hand. Jag jobbar 45 timmar i veckan, där jag bor, så för att komma bort från jobbet måste jag lämna mitt 'hem'. Det är hårdare än vad jag trodde, men många saker är också roligare, och mycket som jag inte trodde att jag skulle uppskatta uppskattar jag; som relationen med barnen. Jag trodde inte att jag skulle uppskatta barnen som jag - ibland - faktiskt gör.
Roliga saker jag gjort: första veckorna var ensamma - ensam behöver nödvändigtvis inte vara något negativt, kanske lite jobbigt meeeen de e sånt man måste ta ibland - många lunchar tillsammans med haruki murakami ch så vidare. Sedan träffade skaffade jag kompisar genom den effektiva metod jag väljer att kalla 'tjat och envishet'. Då blev det andra bullar! Jag har varit till Washington dc, jag har överlevt Sandy, jag har ätit en jävla massa mat, och nu har jag även bokat en bussbiljett till Kanada nästa helg. Gött mos!
Ja, det här tog så lång tid att skriva och klockan är sent så jag har varken ork eller lust att komma upp med ett bra avslut. Dessutom går Walk the line på tvn. Här kommer lite blandade bilder; Mycket nöje! Hej.
Jag försöker tänka ut något finurligt att skriva om min tvåmånadersdag som jag firat så stort idag men det vill sig liksom inte. Ska jag prata om hur det kändes att stå på Arlanda och sedan se den svenska marken försvinna under flygplanets vingar, hur jag kände att Carpe Diem fick en ny betydelse, så kommer det bara bli så sentimentalt och det har jag faktiskt ingen lust med.
Jag har inte haft någon direkt hemlängtan, ibland saknar jag att lättheten i att kunna se på tv eller ta en promenad med hunden. Det händer att jag tillfälligt glömmer bort att jag inte kan ta bilen till mormor och morfar och hälsa på, och då känns alla väldigt långt borta, men det går snabbt över. Det är inte mycket jag kan göra åt saken här ändå tänker jag. Men Sverige saknar jag inte.
Nu har jag kommit in i vardagen; jag jobbar, jag träffar vänner, jag pratar med papporna och så vidare. Det är fint. Det känns fint att gå i svettiga skor hem från gymmet och inte veta om jag ska ta Broadway eller 5th avenue för att snabbast komma hem. Men det är en låtsasvärld som en vän så fint sa. Vi lever och jobbar helt för en annan familj, under deras villkor och standard. Man sätter alltid sig själv i andra hand. Jag jobbar 45 timmar i veckan, där jag bor, så för att komma bort från jobbet måste jag lämna mitt 'hem'. Det är hårdare än vad jag trodde, men många saker är också roligare, och mycket som jag inte trodde att jag skulle uppskatta uppskattar jag; som relationen med barnen. Jag trodde inte att jag skulle uppskatta barnen som jag - ibland - faktiskt gör.
Roliga saker jag gjort: första veckorna var ensamma - ensam behöver nödvändigtvis inte vara något negativt, kanske lite jobbigt meeeen de e sånt man måste ta ibland - många lunchar tillsammans med haruki murakami ch så vidare. Sedan träffade skaffade jag kompisar genom den effektiva metod jag väljer att kalla 'tjat och envishet'. Då blev det andra bullar! Jag har varit till Washington dc, jag har överlevt Sandy, jag har ätit en jävla massa mat, och nu har jag även bokat en bussbiljett till Kanada nästa helg. Gött mos!
Ja, det här tog så lång tid att skriva och klockan är sent så jag har varken ork eller lust att komma upp med ett bra avslut. Dessutom går Walk the line på tvn. Här kommer lite blandade bilder; Mycket nöje! Hej.
söndag 11 november 2012
Hejsan mamma och pappa.
Jag lider av sömnbrist. Eller brist på självdisciplin, men det ena leder till det andra ni vet.. Ikväll var tanken att jag skulle vara hemma vid tolv, men tiden går fort när man har roligt och innan man ens hunnit säga hejdå har klockan hunnit slå halv två. Vi har hittat en sådan mysig liten afghansk (?) restaurang där vi sitter i stort sett varje kväll. Det är ett litet ställe gömt bakom en byggbdasrölkbibg - se, det är därför jag ogillar att skriva från iPhonen, jag får inte till flowet - byggnadsställning ska det vara. Väggarna är mörkt röda med mattor och folkdräkter upphängda, ljuset är dämpat, det spelas musik a la arabiskt tema och dom har de fetaste vattenpiporna. N to the ice: riktigt nice.
Idag har jag jobbat och det har varit en riktigt bra dag. Barnen har varit snälla / jag har orkat lirka och leka för att undvika melt downs och övriga katastrofer. Vi var till parken och lekt och i rabatterna låg det fortfarande kvar snö från onsdagens lilla snöstorm. Så barnen fick en näve snö att leka med, vilket var väldigt fascinerande; De upptäckte att snö SMÄLTER om man har det i handen eller lägger det i fickan. På hemvägen gick lilltös'n med en Snöbit i båda händerna och innan vi gick in i porten placerade hon den varsamt på marken, vinkade Hejdå och så fort vi kom innanför dörren kom putläppen fram, tårarna började rinna och på det följde ett väldigt högfrekvent läte: I miss my snoooow! Oj vad jag skrattade.
Efter jobbet mötte jag upp Anna, Christian och Inna för middag på en väldigt tjusig restaurang. Motsatsen till vårat afghanhak. Det var banne mig den bästa pizzan jag ätit.
Imorgon ska vi åka till williamsburg och förhoppningsvis hitta massa goa second hand-butiker där priserna faktiskt motsvarar att kläderna gått i andra hand. Ja.
Godnattttt!
Jag lider av sömnbrist. Eller brist på självdisciplin, men det ena leder till det andra ni vet.. Ikväll var tanken att jag skulle vara hemma vid tolv, men tiden går fort när man har roligt och innan man ens hunnit säga hejdå har klockan hunnit slå halv två. Vi har hittat en sådan mysig liten afghansk (?) restaurang där vi sitter i stort sett varje kväll. Det är ett litet ställe gömt bakom en byggbdasrölkbibg - se, det är därför jag ogillar att skriva från iPhonen, jag får inte till flowet - byggnadsställning ska det vara. Väggarna är mörkt röda med mattor och folkdräkter upphängda, ljuset är dämpat, det spelas musik a la arabiskt tema och dom har de fetaste vattenpiporna. N to the ice: riktigt nice.
Idag har jag jobbat och det har varit en riktigt bra dag. Barnen har varit snälla / jag har orkat lirka och leka för att undvika melt downs och övriga katastrofer. Vi var till parken och lekt och i rabatterna låg det fortfarande kvar snö från onsdagens lilla snöstorm. Så barnen fick en näve snö att leka med, vilket var väldigt fascinerande; De upptäckte att snö SMÄLTER om man har det i handen eller lägger det i fickan. På hemvägen gick lilltös'n med en Snöbit i båda händerna och innan vi gick in i porten placerade hon den varsamt på marken, vinkade Hejdå och så fort vi kom innanför dörren kom putläppen fram, tårarna började rinna och på det följde ett väldigt högfrekvent läte: I miss my snoooow! Oj vad jag skrattade.
Efter jobbet mötte jag upp Anna, Christian och Inna för middag på en väldigt tjusig restaurang. Motsatsen till vårat afghanhak. Det var banne mig den bästa pizzan jag ätit.
Imorgon ska vi åka till williamsburg och förhoppningsvis hitta massa goa second hand-butiker där priserna faktiskt motsvarar att kläderna gått i andra hand. Ja.
Godnattttt!
fredag 9 november 2012
Postar en titel
Hej!
Tanken med de inlägg där jag bara har bilder är att jag med hjälp av datorn sedan ska gå in och skriva en text till, men min dator är inte alls med på noterna när det kommer till att fungera så... Ja. Så blev he int så!
Idag är det i alla måndag och vi har haft ström sedan i fredags. Hur lycklig var inte jag över att komma hem till lägenheten och ha ljus, vatten, wifi och ett eget rum. Vi spenderade hela veckan ( eller ja, två nätter, men det kändes som en hel jävla evighet) i en trea med en annan tvåbarnsfamilj. Det var inte kul. Tack Gud att jag inte bor hos en judisk familj, att göra vanlig gröt blir ett äventyr när man måste rätta sig efter kosher. (Familjen vi bodde hos var judiska då) Det var två intensiva dagar med bråk, sömnlösa och kalla nätter, 0 privatliv och 100% stress. Men jag vill inte vara den som klagar, ingen gillar en gnällspik så:
nu är allt som vanligt igen! Jag har träffat mina ljuvliga kompisar, igår åt vi mat för 65$ - utan att behöva betala något alls! (Förutom typ 18$, men ändå.) jag som älskar allt som är gratis liksom! Det är så skönt att ha tillbaka Viktor och Anna i mitt liv igen. Det är svårt att gå en vecka utan att få lätta sitt hjärta, glömma att man bor på jobbet och bara svullsta sig i massa mat och ba chillax'n. Hehe.
I lördags var jag för övrigt på en Broadway musical! Faster Ingrid är av en lycklig händelse i stan så vi träffades för en tjusig middag och sedan Bring it on musical på det. Det var fint att få träffa lite familj så här på andra sidan Atlanten.
Så ja, jag är glad över att ha tillbaka ström och vänner. Happy face!
Tanken med de inlägg där jag bara har bilder är att jag med hjälp av datorn sedan ska gå in och skriva en text till, men min dator är inte alls med på noterna när det kommer till att fungera så... Ja. Så blev he int så!
Idag är det i alla måndag och vi har haft ström sedan i fredags. Hur lycklig var inte jag över att komma hem till lägenheten och ha ljus, vatten, wifi och ett eget rum. Vi spenderade hela veckan ( eller ja, två nätter, men det kändes som en hel jävla evighet) i en trea med en annan tvåbarnsfamilj. Det var inte kul. Tack Gud att jag inte bor hos en judisk familj, att göra vanlig gröt blir ett äventyr när man måste rätta sig efter kosher. (Familjen vi bodde hos var judiska då) Det var två intensiva dagar med bråk, sömnlösa och kalla nätter, 0 privatliv och 100% stress. Men jag vill inte vara den som klagar, ingen gillar en gnällspik så:
nu är allt som vanligt igen! Jag har träffat mina ljuvliga kompisar, igår åt vi mat för 65$ - utan att behöva betala något alls! (Förutom typ 18$, men ändå.) jag som älskar allt som är gratis liksom! Det är så skönt att ha tillbaka Viktor och Anna i mitt liv igen. Det är svårt att gå en vecka utan att få lätta sitt hjärta, glömma att man bor på jobbet och bara svullsta sig i massa mat och ba chillax'n. Hehe.
I lördags var jag för övrigt på en Broadway musical! Faster Ingrid är av en lycklig händelse i stan så vi träffades för en tjusig middag och sedan Bring it on musical på det. Det var fint att få träffa lite familj så här på andra sidan Atlanten.
Så ja, jag är glad över att ha tillbaka ström och vänner. Happy face!
Una titelio
Hola amigos!
Hur glad är inte jag över att ha tillbaka mina amigos? Typ: SÅHÄR glad va. För att inte tala om vatten, värme och el samt mitt eget crib. Så för oss är Sandys mörka dagar över, nu gottar vi oss åter igen i wifi och morgonkaffe.
Men det var ett tag sen vi fick tillbaka powern, vi kilar stadigt på en vecka tillsammans nu. Och det har hänt mycket sedan dess, det har blivit pisskallt OCH det historiska presidentvalet som slutade med ett happy ending för alla.
Under valdagen jobbade jag till sju, men papporna var ute på celebratiobsfest för senator gillibrabd så jag bjöd över Sara och Anna för en intensiv valvaka. Vi beställde hem pizza och satt på golvet framför tvn medan Scott skickade sms om vad det var dom hände. Senare på kvällen kom papsen hem igen, så då satt vi där allesammans och tittade på när Obama vann. Friska vindar av seger for genom rummet. Sedan somnade jag och Scott i väntan på Obamas tal.
Kallt har det blivit också. Det har snöat, och det blåser så att benmärgen fryser till is. Förjävligt e vad de e. Så vi fördriver kvällarna med mat och vattenpipa. Vi skrattar och pratar och värmer upp våra frusna kroppar med lycka och kärlek. Låter det inte underbart? MMM.
Adios amigos!
Hur glad är inte jag över att ha tillbaka mina amigos? Typ: SÅHÄR glad va. För att inte tala om vatten, värme och el samt mitt eget crib. Så för oss är Sandys mörka dagar över, nu gottar vi oss åter igen i wifi och morgonkaffe.
Men det var ett tag sen vi fick tillbaka powern, vi kilar stadigt på en vecka tillsammans nu. Och det har hänt mycket sedan dess, det har blivit pisskallt OCH det historiska presidentvalet som slutade med ett happy ending för alla.
Under valdagen jobbade jag till sju, men papporna var ute på celebratiobsfest för senator gillibrabd så jag bjöd över Sara och Anna för en intensiv valvaka. Vi beställde hem pizza och satt på golvet framför tvn medan Scott skickade sms om vad det var dom hände. Senare på kvällen kom papsen hem igen, så då satt vi där allesammans och tittade på när Obama vann. Friska vindar av seger for genom rummet. Sedan somnade jag och Scott i väntan på Obamas tal.
Kallt har det blivit också. Det har snöat, och det blåser så att benmärgen fryser till is. Förjävligt e vad de e. Så vi fördriver kvällarna med mat och vattenpipa. Vi skrattar och pratar och värmer upp våra frusna kroppar med lycka och kärlek. Låter det inte underbart? MMM.
Adios amigos!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)